Idag går vi i mål med blogg100-utmaningen! Om ni minns, minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. Det har ju gått strålande tycker jag och även om jag mestadels haft full fart på tangenterna har blogg100 varit den extra pushen som fått mig att trycka ut minst ett inlägg varje dag de dagar det känts tungt. Nu blir det lite tomt men jag får klara mig själv. Finns ingen anledning att inte fortsätta trycka på publiceringsknappen!
Ni hänger väl med?
De kan sånt alltså, den här är lika skön som den i New Haven. Och lika bred. Den får inte ens plats i bild!
Vi är framme på nästa ställe, Falmouth på Cape Cod. Det är ett supermysigt, typiskt New England Inn och byn verkar också fin. Vi ska strax ut och utforska lite, kolla runt i små butiker, hitta en mysig restaurang till kvällen – och ett apotek! Jag är fett less på den här förkylningen! Nyquil, here I come!
Det var fyra trötta resenärer som sent igår eftermiddag kom fram till New Haven efter tre timmars bilkö upp den New York. Det var nästan bilkö hela vägen! Helt galet!
Vi gick ut och åt lite och utforskade området runt hotellet. Vi gick förbi Yale, det ska vi kolla närmare på idag, och på en tvärgata där omkring gick vi förbi ett par frat houses, ni vet de där studenthemmen med grekiska bokstäver som namn, och ja, husen var jättefina men det vi kunde se genom fönstren var rätt shabby. Det känns väldigt fint att ha lämnat studentåren bakom sig. Precis när vi gick förbi dök det upp en studentkille som såg klippt ut ur en collegefilm. Det var roligt!
När vi sen kom tillbaka till hotellet var jag helt vimmelkantig och ville bara sova. Sov inget alls på planet så det var en skön upptäckt att hotellsängen var fantastisk. Jag vill ha med den här hem. Det är både mjuk som jag gillar och hård som Erik vill ha den. Och kuddarna! Åh! Lycka i ett fodral.
Nu ut och utforska stan!
Nedan lite bilder från igår. The frat house, en poliscykel (kommer ni ihåg den där polisserien från Miami!), en kristen motsägelsefull affär och ett coolt parkeringshus.
Äntligen på Arlanda! Det var lite stress att komma iväg, jag glömde telefonen så vi var tvungna att vända och åka tillbaka en vända, sen strulade det lite vid check-in men nu är vi genom passkontroll och allt.
Synd bara att det är idag av alla dagar kroppen strejkar. Känner mig sjuk igen, håller på att få munsår (kroppens ultimata hämnd för nåt den påstår att jag gjort den) och allmänt trött. Nåja, tur att resan är lång så man kan sova av sig det.
På väg!
Efter att ha levt i förkylningsbubblan ett par dagar är det verkligen skönt att komma ut till världen. Träffa lite folk, göra lite normal stuff. Och fixa naglarna på lunchen hos Sofia. Valde en ljus nougatfärg denna gång. Mycket nöjd!
Lämnar huset efter fyra dagars fångenskap. Jag är på intet sätt frisk men äntligen i alla fall klar i huvudet och smittorisken för kollegor borde inte vara så hög.
Annars är det en sån grej jag absolut hatar. Det är ett oskick att folk inte stannar hemma när de är sjuka. De ska vara så duktiga och oumbärliga och göra sitt jobb till varje pris, och så sitter de och snörvlar med feber och smittar alla andra. Oskick I tell you!
Ja, det får väl anses som dagens rant.
Ha en bra torsdag!
När Heidi varit sjuk och soffbunden ett par dagar passar det på, ogräset. Smygande har tistlar, maskrosor och annat odefinierbart skit satt rot i min gräsmatta. Detta accepteras icke!
Imorgon, någonstans mellan jobb och hetspackande, ska jag ut och rycka upp dem ur sin falska trygghet. Tss, komma här och tro att de är herre på täppan…
And they know just what to say. OMG peppen!
Jag vet inte hur länge Twilfit har kört sitt manér och jag är säkert sist på bollen men jag gillar det! Det är fånigt egentligen. Att man uppmärksammar ett företag som har modeller av olika storlekar i sina kampanjer. Det borde ju vara så det är alltid, väl? Vi ser olika ut och med tanke på hur mycket tid man lägger på att hitta rätt modell/talespersoner för att tilltala olika målgrupper så är det faktiskt lite märkligt att fler klädmärken lägger lika mycket tid på att hitta talespersoner med andra kriterier än etnicitet osv. Storleken har ju viss betydelse som vi alla vet.
I vilket fall, det här gillar jag!
Jag får aldrig sjukdomar som kan botas. Har nog inte ätit penicillin sedan mellanstadiet kanske. Och inte heller denna gång blir det piller för det var inte halsfluss, bara vanlig, hederlig, obehandlingsbar förkylning.
Så jag självmedicinerar med en islatte på tunnelbanan hem. Och spelar lite mer 2048.
