Träning

Efter att jag kom hem och slängt i mig lite mat skulle jag bara softa några minuter på soffan innan jag tog tag i allt. Tjena. Tvärsomnade och vaknade två timmar senare när telefonen ringde. Jag låg kvar en stund och funderade på om jag skulle åka till gymmet eller inte, jag hade ju lovat mig själv att åka in idag och köra rehab. Till slut tog jag mig ändå i kragen och åkte dit. Rehaben är ju som töntigast precis efter en operation. Allt är pyttesmått och lättlättlätt. Ja, bortsett från att det inte är det då, men det ser lätt ut. Och svettig blir man ju inte heller så träning är det ju inte i egentlig mening. Hursomhelst, det kändes ändå skönt för pannbenet att få vinna den här striden mot kroppen. Det kommer bli många fler nu när jag ska bli git for fight igen!

After I got home and had some dinner, I was just going to chill on the couch for a bit before I started with my todos. Yeah right. Fell asleep- hard! And woke up two hours later when the phone rang. I stayed on the couch for a bit, arguing with myself over going to the gym or not, I had promised myself I would go in today for a rehab session. Finally, I pulled myself together and went. Just after surgery, the rehab is at its lamest. All the exercises are small and easy easy easy. Except, they’re not, but that’s what it looks like! No sweating and proper workout there. Anyway, it felt good to give my head this win, mind over body. There will be plenty more disagreements between the two as I’m going to be fit for fight again!

Jag ler på bilden för att det är så vackert och för att jag har tur som får njuta av det en tidig morgon innan jobbet. Samtidigt upprepar jag ”Pain is part of the process” som ett mantra inne i huvudet för varje steg jag pushar mig framåt. Det syns ju inte utanpå hur ont det gör i knäna när jag stegar fram på en rask promenad och särskilt inte i mina små, små joggingsteg jag börjat lägga in här och där. Utifrån ser det ju väldigt löjligt ut, helt säkert. 

Men man kommer ingenstans utan att det gör lite ont. Man brukar ju säga att inget som är värt att kämpa för kommer gratis. Så därför är smärtan, så länge som den är hanterbar och ”rätt” smärta, ett tecken på att det går framåt. Därför ler jag på bilden.

I’m smiling in this picture because the park is so beautiful and I get to enjoy it an early morning before work. At the same time, I repeat ”pain is part of the process” on and on inside my head for every step I push myself forward. You can’t see it from the outside, how much it hurts in my knees when I walk fast. Especially not in my tiny, tiny running steps I’ve started every now and then. I’m sure it looks ridiculous from the outside. 

But you’ll never get anywhere without a little pain. The saying is true: nothing worth fighting for comes easy. So the pain, as long as it’s manageable and the ”right” kind of pain, is a sign I’m moving forward. That’s why I’m smiling in the photo. 

Det har gått ca fyra månader sedan jag opererade mig och jag har kommit en bra bit på vägen även om jag har låååångt, låååångt kvar till att till exempel springa. Ingen rehab går ju någonsin spikrakt och jag har faktiskt lyckats överanstränga mig lite (alla som känner mig ba: nähä, you don’t say!) så jag måste vila lite. Att gräva och flytta massa grus och sten i trädgården var kanske inte helt optimalt, nej.

I alla fall. Rehab går ju så långsamt och man märker inte att det går framåt förrän man stannar upp och blickar lite bakåt. Från att inte kunna sätta mig i en bil utan att nästan grina av smärta till att gå ett par kilometer eller kicka från enbalansplatta känns ändå som rätt bra progress!

It’s been about four months since I had my surgery and I’ve come pretty far since then, even though I’m no way near stuff like running. No rehab ever progresses in a straight line and I’ve actually managed to over strain myself a little bit (everyone who knows me be like: nooo, you don’t say!) so I have to hold back for a while. Doing all that digging and shuffling in the backyard probably wasn’t a great idea. 

Anyway. Rehab is so slow and subtle, you don’t notice anything happening until you take a break and look back. Going from not being able to get into a car without almost crying from the pain to be able to walk a couple of Ks or kick from the balance board, I feel it’s a pretty ok progress!

 Igår var jag hos min sjukgymnast och vi pratade om att köra på med lite träning utöver de än så länge ganska begränsade rehab-övningarna. Ingen dum idé tyckte han, att få igång lite cirkulation i kroppen trodde han bara var bra. Great! För jag är nämligen sjukt less på soffan!

Det blev en timme på SATS i Kista nu på eftermiddagen med lite lätt styrketräning och en rehabrunda. Det är kanske inte ett pass som går till historien men ändå lite skönt att få rört på sig!

Yesterday I was at my physiotherapist and we talked about starting up some actual training on top of the so far not really demanding exercises I need to do for rehab. Not a bad idea, he said. Getting some circulation in the body would be good he thought. Great! Because I’m really sick of hanging on the couch. 

It came down to an hour at the gym in Kista this afternoon. Some light weight lifting and rehab exercises. Maybe not a workout for the history books, but it feels good to just have done something!

  
   
Jag har levt i villfarelsen att jag är bra på skidor. Att jag, fast jag bara tränat sporadiskt under hösten, är något slags fenomen som bara jag får på mig skidor så flyger jag fram helt effortless, att jag har så god teknik att även om jag kanske inte har flåset bara glider förbi alla andra utan ansträngning. Well, så är det inte. Alls. 

Idag har vi, och resten av Stockholm (jävlar vilket lämmeltåg!), varit på Täby konstsnöspår och jag har åkt mitt livs jobbigaste 15 km. Det som förut var en lätt förmiddagsträning var idag en kamp för varenda meter. Balansen stämde inte, timingen stämde inte – det var inte många rätt. Åtminstone till en början. Stressig, ryckig åkning ackompanjerad av pipande andning eftersom kondisen är obefintlig. If there’s a träningsmässig rock bottom – this is it.

// I’ve been living in the illusion that I’m good at skiing. That I, even though I’ve only had sporadical workouts during the past months, is some kind of phenomenon who, if only equipped with skis, would fly over the tracks effortlessly, that my technique is so good that I in spite of bad stamina would just glide past everyone else without breaking a sweat. Not so. At all. 

Today, we – and the rest of Stockholm (damn, such crowds!), have been skiing at Täby skiing tracks and I’ve done the toughest 15K of my life. What used to be an easy morning workout, was a battle for each inch. My balance was off, my timing was off – not much was on actually. At least in the beginning. It was stressed, non-smooth going, together with heavy breathing. If there’s a rock bottom of being out of shape – this is it. 

 Trasigt knä eller ej. Jag kunde inte med att sitta i stugan och titta ut en hel dag till så nu på eftermiddagen gick vi ut i otäck snålblåst och spiksnö. Det är ju väldigt dåligt med snö här uppe den här vintern och de har bara lagt ut konstsnö i ett ganska kuperat spår. Det är dessutom väldigt hårt och isigt – inget för mig alltså. Det blev några varv runt stadion istället, knappt ens ett pass att räkna med men det var klart bättre än inget alls. 

// Busted knee or not. Couldn’t stand sitting in the cabin for one more day, looking out the window so we headed out in the nasty wind and nail snow. It’s not much snow up here at all so they’ve only laid out snow on a very hilly track. Which also happens to be very icy and hard. That means it’s not for me. Instead I’ve done some laps around the stadium. Can’t really call it a workout, but it was better than nothing at least.