Monthly Archives

december 2017

Allmänt Träning

About Reaching A Long Term Goal

Igår kväll nådde jag en enorm milstolpe jag pratat om att försöka nå i flera år. Som ni vet har jag trasslat in och ut hos ortopeder och operationsbord de senaste åren blandat med timvis av sessioner på gymmet där jag tragglat rehabövningar den ena är tråkigare än den andra. Det har gjort ont, fysiskt och i huvudet. Och i hjärtat. Särskilt det senare varje gång jag fått ett bakslag och inte kunnat göra det jag vill. När jag pratat med folk har jag sagt att jag nog inte kommer tillbaka till karaten men att jag grämde mig lite över att jag aldrig tog det svarta skärpet.

Sedan började en idé ta plats i huvudet. Allt eftersom jag blev starkare och mer stabil i knäna tänkte jag: äh, vad fan, jag går ner till dojon och testar. Tar det lugnt och bara kör grundtekniker. Och döm om min förvåning, sex år efter att jag lagt av, att det mesta finns kvar! Kroppen mindes! Då kom nästa tanke. Jag hade först trott att det här projektet skulle ta två år. Det tog fyra månader. Sedan igår kväll kan jag äntligen titulera mig svartbältare. 

En gradering är svintuff, let me tell you. Det är helt vansinnigt jobbigt! För er som aldrig varit med på en sådan går det helt kort ut på att man ska visa att man behärskar ett visst antal tekniker och de ska visas i en viss ordningsföljd inför en jury. Det tar ca två timmar och man ger allt, fysiskt och mentalt, i varje rörelse. I ansträngning tycker jag att det är att jämföra med ett Vasalopp. Faktum är att jag har mer ont i kroppen idag än jag hade efter Nattvasan i våras! 

Det har inte helt sjunkit in ännu, det kommer det nog inte göra förrän vid svartbältesceremonin i början på nästa termin, men jag kan säga att det är riktigt skön känsla! Tre av oss gick upp för bältet och tre av oss klarade det. Så stolt över mig själv och mina klubbkamrater!

Last night, I reach a goal I’ve been talking about for years. As you maybe know, I’ve been in and out of ortho’s offices and surgeries, mixed with hours and hours at the gym doing rehab where the first exercise is more boring than the next. It’s hurt, both physically and in my head. And in the heart. Specially the latter every time I’ve had a setback and when I couldn’t do what I’ve wanted to. When I’ve talked to people, I’ve said that don’t think I’ll ever go back to karate, but that I’ve always thought about the fact I didn’t get that black belt.

Then an idea started to form. As I grew stronger and more stable in my knees, I thought: why don’t you go back into the dojo and just try. See what happens. Just take it easy and do the basic exercises. And  was I surprised when most of it was still there, six years after I quit the last time. My body remembered! Then I had the next thought. I first thought this project would take two years. It took four months. Since last night, I can finally call myself a black belt.

The exam is gruelling, let me tell you. It’s insanely exhausting! For those of you who haven’t seen one, you perform a series of techniques, in a certain order, in a certain way in front of a jury. It takes about two hours and you give your everything, physically and mentally, in every movement. As far as the physical effort, I’d compare it to a Vasalopp. Fact is, I’m more sore today than after the Nattvasa earlier this spring!

It hasn’t quite sunken in yet. It probably won’t until the black belt ceremony in the beginning of the next semester, but I can tell you that it feels awesome! Three of us tried for the belt, and three of us passed the exam. So proud of my team mates and myself!

Outfits

Bling Thursday – Christmas Came Early

Jag har en väninna som alltid ser fantastisk ut. Det spelar ingen roll om vi hänger i skidspåret eller om vi träffas på nätverksmiddagar – hon är bara glamourös. Ja, jag är avis. Särskilt när vi ses för middagar steppar hon upp det extra och kommer alltid med de mest fantastiska smycken. Hon tröttnade till slut på att jag tjatade på henne om dem så hon drog ihop ett event på Haymarket igår kväll där hon bjöd in designern, norska powerkvinnan Gunilla Sterud från Caprice Decadent, som i sin tur tog med sig halva sitt lager. Det blev… dyrt.

Eller, det blev inte så farligt faktiskt. Jag besinnade mig till slut och köpte bara ett par helt magiska örhängen och en ring. Nu väntar jag bara på inbjudan till Nobelfesten och myser över det faktum att det är hela norska kändiseliten och så jag (och min väninna Eva, och alla andra kvinns som också köpte smycken igår) som har dessa fantastiska skapelser.

Jag älskar när det går bra för kvinnor som brinner för något och som vågar satsa på att bygga upp ett varumärke. Gunillas örhängen syns på massa norska TV-kändisar och hon säljs i butiker bredvid Gucci, Louboutin med flera. Så coolt! Passade såklart på att ta en bild med Gunilla också. When she makes it big i Hollywood och jag inte längre har råd med hennes vackra saker, kan jag titta tillbaka och säga att jag var med in the early days!

I have a friend who always looks amazing. Doesn’t matter if we hang out skiing or meet at networking dinners – she’s just glamorous. Yes, I’m envious of her. Especially when we meet for dinners, she brings it up to a new level and always show up with the most amazing jewellery. She finally got tired of me pestering her about them and pulled together an event at Haymarket last night where she invited the designer, Norwegian powerwoman Gunilla Sterud from Caprice Decadent. She, in turn, brought half of her stock. Last night was… expensive.

No, not really actually. I eventually calmed myself down and bought only a pair of magical earrings and a ring. Now, I’m only waiting for the invitation to the Nobel banquet, and love the fact that it’s the whole Norwegian celeb elite and me (and my friend Eva, and all the other women who bought jewellery last night) who have these amazing creations.

I love it when women who are passionate about something and dare to build a brand, do well. Gunilla’s earrings can be seen on a lot of the Norwegian TV celebrities, and her pieces are sold in stores carrying Gucci, Louboutin, and the likes. So cool! Of course, I made sure I got a photo together with Gunilla. When she hit it big in Hollywood and I no longer can afford her beautiful things, I can look back and say – I was there in the early days!

Karriär

Tuesday Gala – Di Gasell

Det är inte varje tisdag man får gå på gala i konserthuset men ikväll var det Di Gasell och jag och vår marknadsdirektör Eva fick hänga med näringslivstoppar, entreprenörer och en och annan politiker. Typ Annie Lööf och Ulf Kristersson. Hänga är kanske ett starkt ord i sammanhanget men jag blev i alla fall väldigt inspirerad av att lyssna på föredragshållarna, känner mig lite sugen att starta företag nu faktiskt. Det är något med att skapa något, bygga något från grunden. Det kanske ligger i korten längre fram i tiden, vem vet!

På scenen var också Anna Throne-Holst, VD på SACC New York. Samma handelskammare som jag går mentorskapsprogrammet genom. Hon berättade om sina erfarenheter när hon försökte bli vald till senator i USA. Högg henne efteråt, hoppas att hon kan komma på nästa mentorträff!

It’s not every Tuesday you get to go to a gala at the beautiful concert hall, but tonight was Di Gasell and I together with our Marketing Director Eva got to hang out with business leaders, entrepreneurs and top politicians. Like Annie Lööf and Ulf Kristersson. Hanging out is a strong expression perhaps, but I got very inspired by listening to the speakers. Feel like starting a business now. There’s something about creating something, building it from the ground up. Maybe it’s in the cards in the future, who knows!

On stage was also Anna Throne-Holst, president of SACC New York. It’s the same chamber of commerce that runs the mentor program I’m in. She talked about her experiences running for senate. I talked to her afterwards, it would be amazing if she could come to the next mentor meeting!