Alltså, varenda dag den här veckan har känts som en smäll på käften. Det började i måndags med att jag satt 50 minuter i bilkö, kom för sent till ett möte, snavar på en väska för att ta mig fram till en ledig stol i konfrummet och faller handlöst ner bakom raden av kollegor som alla satt sig så nära dörren de kan komma. Sen spiller jag kaffe över hela bordet.
Gårdagen minns jag inte ens, grått töcken av snö och hagel och idag fokuserar jag för hårt på mailen i telefonen och bommar att kliva av tunnelbanan. Tittar upp lagom till att vi rullar in på slutstationen. I Tensta. Måtte torsdag inte vara ytterligare en ny måndag!
Om det är någon som även pallar att säga ett trevligt ord eller så, kanske till och med bjuda mig på en kaffe skulle jag bli väldigt glad. Aldrig behövt en bjudkaffe så mycket som nu.
Tack för mig.
Guys, every day this week has been a slap in the face. It started on Monday with me being stuck in traffic for 50 minutes making me late for a meeting at which, when I arrive, I have to pass all colleagues’ chairs to find an empty, and proceed to fall flat on my face because I get tangled up in a bag or something. Then I spill coffee all over the conference table.
Yesterday, I can’t even remember. It’s all blurry, gray and disappeared in snow and hale. Today I focus too hard on my emails on my phone and forget to get off the subway. I look up just as the train rolls in to the platform of the end station. In Tensta. Tomorrow’s Thursday, I pray to the gods that it’s not another Monday.
And if someone, by an off chance, can make themselves to say a kind word or two, or maybe even buy me a cup of coffee, I would like that very much. Never needed to be treated to a coffee this badly in my life.
Thanks and goodnight.
No Comments