Jaha, fastän varenda fiber skrek lägg dig i soffan och softa framför TV:n tvingade jag mig ut på ett löppass. Jag tänkte att det bara var vanlig ovilja mot att ge sig ut men att det skulle släppa när man väl är ute. Så brukar det ju som bekant vara.
Och till en början var det så. De första kilometrarna gick det fort och lätt. Jag var riktigt förvånad över hur lätt det kändes. Sprang i 5:40-tempo i backar där det brukar gå betydligt långsammare. Sen började jag känna av magen. Först bara lite, sen lite till och så vid 7.5 km blev det totalstopp. Jag vet inte vad magen fick för sig men det kändes typ som jag inbillar mig att tarmvred känns. Det är inte katarrsmärtor eller magknip, det är bara diffust. Hur det var så lyckades jag gå de sista två kilometrarna till mål där jag tursamt hade bilen. Utan den hade jag fortfarande varit kvar där borta. Sedan drog värsta höststormen in och det började regna. Som om det inte var eländigt nog liksom.
Vad tar jag med mig av det här då? Jo, mitt pannben är starkt, det är egentligen bra. Men inte idag.
Jag kan springa snabbare nu än för en månad sedan.
Milen är inte en mil. Mätte med klockan och den menar också att ”milen” är 400 meter för kort.
Jag har sett ett rådjur, två harar och svalt en fluga.
Milen blir väldigt mörk, väldigt fort. Antingen måste man dra ut tidigare eller börja med pannlampa.
Det är sjukt skönt att kunna sätta sig i en bil när det regnar ute och man är arg och har ont.
Se där, massa positivt ur en annars bedrövlig träningskväll.
Nu, dusch. Sen godnatt.
No Comments