Jag tror att det är här gränsen går. Den där man på ena sidan är happy go lucky-cyklist som cyklar för att det är så häääärligt och man får så fiiina hälsoeffekter och räddar miljööön. På andra sidan är man cykelpendlare som oavsett väderförhållanden inte ser andra fortskaffningsmedel än cykeln som tänkbara.
Jag tror jag touchade gränsen idag. Trots ordentligt regn och blåst tog jag cykeln hem de 11 kilometrarna efter jobbet. Jag kunde mycket väl ha tagit tunnelbanan men det fanns liksom inget alternativ i mitt huvud. Jag. Skulle. Cykla.
Sådär pigg på att ge mig ut.
Lite tröstlöst halvvägs…
No Comments
pilla
juni 23, 2014 at 7:55 e mMen du, fy va skönt när man är hemma! Jag är lika envis och traskade hem 40 min i regnet och blåsten. Ta t-banan eller bussen känns som rena dödssynden.