En spaning som jag har gjort och dessvärre själv har gjort mig skyldig till men bara en eller två gånger ska tilläggas är detta med ”den”. Hästen denna högt älskade underbara kamrat på vida färden genom livet har reducerats till ett ”den”.
Ända sedan barndomen
Jag har hållit på med hästar i hela mitt liv. Jag har älskat hästar ända sedan jag var liten flicka. Det var Star och Dandy och Taggen och Matti och Tuff-Tuff och Densome Wood och Primavera. Och det var alltid alldeles solklart av vilket kön dessa älskade hästar var. Träffade man någon ny och var fundersam så kunde man alltid kolla undertill. Sannolikheten att det skulle vara en kill-kille, dvs en hingst var i vårt välkastrerade land inte så stor. Men, jag och alla mina stallkamrater visste alltid av vilket kön våra hästar var. Så vi kallade dem alltid hon eller han när vi pratade om dem i tredje person singular.
Kanske hens fel
Det skulle inte ha fallit oss in att kalla våra högt älskade hästar för något så opersonligt som ”den”. Eller hen för den delen. Kanske att ”den” började smyga sig in i en hästälskares språkbruk samtidigt som hen började breda ut sig i människobyn. Vi har några hästtränare som frekventerar stallet där mina hästar bor. Min egen undantagen så säger de alla undantagslöst den. De har haft dessa ekipage som elever i åratal. De har tagit betalt för sina tjänster av dessa ekipage en sjuhelsikes massa gånger och ändå verkar det som att de inte vet vad hästarna heter eller ens vad det är för kön på dem.
Vill inte var en ”den”
Tänk om man skulle komma till tandläkaren och de skulle säga till varandra ” den har hål i en tand” till varandra när man ligger där på britsen. Inte hon Christina utan ”den” patienten. Eller om jag skulle säga ”det” är sjukt och syfta på mitt barn när hon är inte kan gå till skolan. Det är i sanning lite klent och magert tycker jag att man inte kan ge hästen mer av ett ansikte och en personlighet och en status av att faktiskt ha ett namn och ett kön.
Könsbestämningstips
Om man som tränare blir osäker så kan jag komma med två tips. På dem av hankön hänger det ner som en liten påse precis framför bakknäet. Och de av honkön lägger oftare öronen bakåt vid möte med andra hästar och är lite längre i bålen. Dvs avståndet mellan bakre delen på schabraket och virveln i flanken är lite längre än på valacker. Och skulle man ändå tveka kan man ju säga. ”Jag tappade bort namnet för ett ögonblick” eller ”Just ja var det ett sto eller en valack”. Men att låta hästen som ändå är den som gör jobbet och sas är ”underst” vara identitetslös är rent ut sagt gräsligt.
Lever endast för dig
Tänker på dikten som jag hängde i stallet där jag växte upp på ridskolan. Kanske var det på toan. ”Jag bär dig. Jag drar dig. Jag lever endast för dig.” Och så kallas för den…?
”Trasig” istället för skadad
Kan det vara för att det ska vara lättare att byta ut ”den” när den är ”trasig”. För det är också ett nytt uttryck som jag har hört. Inte att ”den” är skadad. Utan just ”trasig”. Och vad gör man med ”en” som är just ”trasig”. Jo, man byter ut den. Och visst, det är säkert mycket lättare om man bara har kallat den för ”den” under en längre tid. Mindre personligt. Sen måste man ju inte förklara för folk att man har en ny häst men en ny personlighet och andra egenskaper om man reducerar hästen till just ”den”. Den här är så bra att jag har startat MSV med ”den”. Den andra gick sönder..Kom det kanske med att telenor införde att man kunde byta ”den” dvs mobilen hur som helst utan extra kostnad om man tröttnade på ”den”.
Namn valt med omsorg och kärlek
Tänk den uppfödare som lägger pannan i djupa veck för att komma på ett så fyndigt och väl passande namn som ska ligga fint i munnen och påminna om hästens börd, mamma och pappa eller plats där den föddes. Och så istället för att den kallas för Indigo så ska den gå runt och bära mig och kallas ”den”. En i raden. Näe, där går gränsen. Indigo och Taboo kommer alltid att kallas just så när de inte kallas något annat av kärlek, som Bosse, Boozie eller Busig. Eller Dido, Diggiloo eller Tjockis eller Lurvas eller Shejken förresten. Eller som när de uppträder tillsammans då kallar vi dem Jonas Gardell och Mark Levengood för att likheterna är slående. Till och med sättet att prata är de facto grymt likt.
Amateur by heart
Även om jag arbetar som ridlärare vill jag vara en amateur by heart. Dvs en som älskar hästar och ridning. Och därför kommer jag aldrig att nedlåta mig till att kalla en häst för ”den”. Den vördnad jag känner inför detta hedervärda och nobla djur som villigt bär mig på sin rygg förbjuder mig att reducera min älskade vän, eller din förresten till ett ”den”.
PS Min bil har också ett namn; hon heter Goldie efter Goldie Hawn så klart!
