Browsing Tag

#god-ridning#hästfilosofi

Vad är bra.. Hur ska man veta…

Posted on 4 november, 2016

Jag har alltid sökt. Sökt att förstå. Sökt sanningen. Sökt något bättre.

Logiskt..

I början av min karriär som ryttare var det verkligen inte lätt. Onekligen finns det mycket som låter bra i teorin. Mycket som låter logiskt men som inte stämmer ett dyft för det. Egon von Neindorff talade om irrvägar. Han var öppen och nyfiken, särskilt om man betänker vilken generation han tillhörde. Han bjöd in Klaus Hempfling till sitt institut av nyfikenhet. Det lät så bra. Han slängde ut honom innan kursdagarna var över och kallade honom därefter charlatan.
Jag söker fortfarande lära mera men det som är så härligt är att jag inte längre behöver söka hej vilt som jag gjorde när jag var 20 eller 30. I ärlighetens namn var det nog inte förrän jag var närmare 40 som det liksom klarnade. Det var lite som återkomsten.

Cirkus..

När min nu avlidna lärare von Ziegner kommenterade mina nyvunna akademiska konster för att få hästen att piaffera muttrade han bara något om cirkus. Jag förstod inte varför, upplevde att jag hittat sanningen och att han var en gammal, tråkig, omständlig och motsträvig kuf.

Elastisk rekyl

Vi behöll kontakten ändå och det var så härligt att för några år sedan få skriva ett mail till honom och ge honom rätt. Det var en ”irrväg” som Egon von Neindorff hade varnat för. Piaffen ska komma ur den elastiska rekylen i den genomtrampade bakhoven och inte av att hästen knackas på kruppan. Men, det var ju en så lång och noggrann väg. Det kändes knappt som att man kom framåt när man beträdde den. De andra lovade ju att jag skulle piaffera på nolltid och skolgaloppera på stället fast att jag inte ens kunde galoppera min häst framåt.

unknown

Grunden är rörelse

Idag har jag tryggt landat i mina rötter; ridning är rörelse, framåt i första hand. Först behöver du ha skjutkraft. Den ska sedan kanaliseras och kalibreras. Den gamla goda tyska kavalleriskolan är bra och överensstämmer med det vi vet om från modern forskning på häst.
Man visste redan på början av 1900-talet vad som bygger upp en häst och vad som bryter ner den. Veterinärstudier av idag understryker det som de gamla kavalleristerna av årgång 1910-1930-tal redan visste: Kurd Albrecht von Ziegner, Egon von Neindorff, Helmut Beck-Broichsitter och i Sverige Dadde Nätterqvist

helmut

Svårt och mycket

I dagens informationssamhälle är det nog ännu svårare att navigera i floden av tips och tricks. Det är bröstkorgar som ska roteras hit och dit och svåra teoretiska förklaringar. Det är absoluta sanningar uttalade av personer som förespråkar ”system” som alla hästar ska passa in i.

Hur veta

Hur i hela friden ska man kunna veta vad som är ”rätt”. Ska man gå på det som låter bäst, på den som är mest vältalig. Det som verkar mest logiskt. Det som stallgrannen svärmar för, för att det passar dennes häst. Hur ska man stå emot när någon kommer och säger att man kan rida in hästen på tre dagar. Och vad är vitsen med det? När all forskning säger att hästen inte tål belastning på ryggen i någon större utsträckning förrän den är 7 år! Men att skelettet måste belastas ändå tidigt för att bli starkt.

images

Hästens bästa prio ett

När mina elever kommer till mig och säger att den säger si och den säger så så känner jag mig ibland lätt förtvivlad. Eller när någon säger att den vill rida utan några som helst hjälpmedel som sadel och träns för den har sett någon göra det. Och jag ska förklara att just din häst först måste lära sig att bära dig i flexormönster och till det behöver du både sadel och träns. Inte för att det inte går att rida utan utrustning. Ända sedan jag red mitt holsteinersto genom en hoppbana i halsring 1989 har jag upplevt att det är lättare än att rida med utrustning. Frågan är på vilket sätt det gagnar hästen som bärande ridhäst?
Jag skulle vilja säga att det finns så många sätt att göra det på och du ska gå på det som passar dig bäst. Men det gäller ju bara om det bara var dig det gällde. Nu är det en häst inblandad och även om de är långt ifrån likadana så finns det vissa grundläggande behov och fysiska förutsättningar som bestämmer vad som faktiskt är bra för hästen. Och det är definitivt inte alla ”metoder” som är bra för hästen i gemen.

Gedigen grund

Så tryggt och skönt att ha ett nätverk av professionella, studerade, (huvudsakligen kvinnor faktiskt) som stöttar den ridning jag nu bottnar i och den hantering av hästar som vi företräder i vår utbildning. Ja, människor och deras tempel också för den delen. En hästfysioterapeut som har över 25 års erfarenhet av att arbeta nära med veterinärer som också forskar men inte är knuten till någon ekonomisk. En veterinär med hästtandvård som specialitet som forskar på bett och bettrelaterade skador och som kan ge en balanserad bild som visar att hästar får skador av både stångbett och tränsbett. En hovslagare som läst vidare till veterinär som föreläser om hovar och varför skoning INTE är generellt skadligt för alla hästar. Och varför inte alla hästar kan och bör gå barfota. En sjukgymnast som har stor erfarenhet inom vården och som också har goda kunskaper i feldenkraismetoden. De har dessutom en sak gemensam. De är praktiker. De rider. De kan kopplingen. Känslan när mina empiriska studier i manegen bekräftas av deras fynd är grym.

Den rätta vägen

Egon von Neindorff talade om den rätta vägen. Den enda vägen. Det störde mig enormt då. Idag förstår jag bättre. Han menade ur hästens perspektiv. För hästens bästa. På min fråga om det fanns något tillfälle där man behövde avvika från den här vägen svarade han; ” Absolut” man måste bara veta när man avviker, var och hur man åter tar sig tillbaka till huvudgatan. Annars är det inget annat än en irrväg.

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Boken om Integrerad ridkonst

Posted on 30 juni, 2016

Nu har jag satt mig ner. Nu skriver jag boken om Integrerad ridkonst. Den har legat som en bulle i ugnen länge. Den och många andra böcker. Men just den är färdig att gräddas. Nu.

Idag sitter jag med texten om vad dum i kroppen är och vad man kan göra åt det.

Det är roligt, omfattande, grundligt. Äntligen!

Håll till godo med ett litet urklipp ur texten:

”Lektionen börjar. När jag säger att hon ska göra si eller så så gör hon det men sitter helt vriden i hela överlivet med mest vikt över åt det håll som hästen är urholkad åt. När jag ber henne sätta sig lite åt tvärtom-hållet så blir hon orolig och känner sig osäker och säger att det inte känns naturligt. Och så frågar hon om hon inte bara kan få rida lite övningar i trav och jag kan säga hur hon ska avhjälpa problemet i trav.

Den här situationen är ganska vanlig i en ridlärares vardag. När vi så börjar gå till botten med det hela så visar det sig att A-S subjektiva rakt och i mitten inte är rakt och i mitten. Men A-S är så van vid att sitta och gå och stå och sova för den delen så här att det har blivit hennes naturliga utgångsläge.

Rid väl!

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Du och jag Emil -hellre än att ”sätta den på plats”

Posted on 10 juni, 2016

Jag är förskräckt fascinerad över en del sätt att hantera hästen på. Särskilt de som inbegriper en man, för det är ofta en man som ska ”sätta hästen på plats”. En man som säger att hästen ska veta sin plats och att detta platstillvisande ska ske på så kort tid som möjligt och därmed basta. Sen får hästägaren, som ofta är en kvinna eller snarare tjej i uppgift att öva detta på-plats-sättande mest varje dag. Under tiden rids inte hästen trots att den reds innan, mest varje dag. För innan man kan göra något så måste hästen sättas på plats. När mannen som propagerar för detta gör det så innebär det snabba kast och vändningar och tvärstopp.

Konvalescensen ignoreras

Hästen i fråga var länge konvalescent och veterinären var väldigt noga med att betona att den skulle ledas rakt fram under flera månader för att sedan försiktigt skrittas medan minutantalet ökas dag för dag. Betoningen låg på att skona lederna och låta läkningen ta sin tid. Under övandet med att sätta hästen på plats i regi av mannen med jeans-och-keps så verkar ledernas behov av läkning helt kommit i skymundan. De tvära kasten och plötsliga vändningarna går hårt åt lederna och ”på platssättandet” tar ofta timmar i anspråk. När jag ser det här lider jag med lederna.

Lilla flockens utfodringsfilosofi

Jag minns när jag hade en liten flock hemmavid där jag bor. Vi var några stycken som turades om med att utfodra denna lilla flock. När vi träffades och fikade emellanåt så var vi alla rörande oeniga om hur man gick till väga för att exempelvis kvällsfodra. En menade att man var tvungen att binda upp just kallblodstravaren. Han gjorde alltid det först och gav sedan de andra deras hö på anvisade platser. En annan menade att ”näe, kallblodstravaren behövde man ju verkligen inte binda upp”. Hon band i stället den lilla skäckiga ponnyn. För den var ett veritabelt monster. En tredje band upp alla för ”ordning skulle det vara”. Och en fjärde band inte upp någon utan gick runt med kvasten i handen och morrade åt var och en som inte höll sin plats. Och alla sätt fungerade.

Nyfiket närmande

Alla hade sin specifika individuella relation med varje häst. Med någon häst var det en närmare relation och med en annan var den inte lika nära. Och det är just relation jag vill komma in på. Jag dikterar inte villkoren som huggna i sten på första dagen av ett möte med en häst. Lika lite som jag gör det med en annan människa, en elev, en blivande kärlek eller ett barn. Jag har relationer. De ändrar sig och utvecklas och förändras. När jag möter en häst börjar jag inte med att sätta den på plats. Jag närmar mig nyfiket och ställer frågor med mina händer. Mina ögon söker och undersöker hur den andas, hur hårremmen känns vad musklerna berättar. Och jag frågar mig hur den månne upplever sig i sin kropp? Vad har den förstått? Vad förväntar den sig? Hur vi skulle kunna kommunicera?

Flyttar mig

Visst, den får inte springa över mig. Men om den har den avsikten, dvs känner sig så hotad eller trängd eller är skrämd av något så brukar jag göra som fåglar, fiskar och hästar i flock gör för att inte bli skadade: de flyttar sig. Eller har du sett någon fågel falla från skyn för att den krävde att de andra skulle visa respekt för dess flygutrymme? Näe, jag flyttar mig. Först. Senare funderar jag över om hästen kände sig hotad eller trängd. Eller om den helt enkelt går runt med en lite skruvad kroppsuppfattning som gör att den inte upplevde att den gick på mig utan snarare att jag gick på den.

Funkar inte för hästägaren

Varje dag är en ny dag i en relation. Fråga någon förälder i din närhet. Det är inte så att man sätter reglerna en gång för alla med sina barn. Regler förändras. Som barn kanske man absolut inte får gå ensam ner till bryggan. Men sen kan man simma och då går det alldeles fint. Vad jag menar är att ha en relation till sin häst är att relatera sig själv till hästen och hästen till mijön och hästen och mig till situationen. Så ofta ser jag att den jeans-och-keps-klädde mannen misslyckas med sitt uppdrag. Hästägaren kan inte leva ut till stereotypen att ”sätta hästen på plats”. Hästen är tyvärr, eller tack och lov inte så komplicerat strukturerad att den kan förstå innebörden av ordet respekt. Det är få vuxna människor och ännu färre barn som förstår det ordet. Istället har vi en hästägare som lite halvhjärtat ”sätter hästen på plats” och som inte längre rider. Har en häst som är ytterst frustrerad och som gräddan på moset är ägaren nu beroende av att ”jeans-och-keps-mannen” kommer och ”sätter hästen på plats”. Hästägaren och hästen har nu drabbats av inlärd hjälplöshet. Hästen vågar knappt röra sig och hästägaren kan inte göra något av allt det den kunde göra förut med hästen.

Salvatore-Räddaren

Tja, vad ska man säga. Det bottnar nog i att vi så gärna vill ha någon, räddaren, allra helst en han. Ridläraren med stort R eller hästviskaren som kommer och bara ställer allt tillrätta. Tar över, visar hur det ska vara. Löser problemet. Sen lever man lycklig med sin häst i alla sina dagar. Tyvärr fungerar ju inget i livet så. Det är också det som religiösa fanatiker lovar. Bara du gör det här och bekänner dig till det här så kommer allt att lösa sig. Där återkommer förresten ofta ordet respekt.

Relatera till varandra och situationen

Näe, jag tror på att relatera till hästen, till situationen. Var dag på nytt. Det är förvisso väldigt jobbigt för det kräver närvaro, lyhördhet och självrannsakan. Men jag upplever att det ger mer. Jag vet att hästen, precis som barnet kommer att pröva dagligen om det som vi pratade om för en liten stund sen fortfarande gäller. Precis som barn gör. Och jag tror att min uppgift som hästägare, tränare, ryttare eller för den del mentor och förälder är att om och om igen säga: ja, det gäller nu också och nu och nu. Att stå pall när det är det som krävs. Och att vara flexibel och se att faktum är att just nu så gäller inte det. Just nu är det du som måste klättra uppför den här branta backen eller hoppa över den här breda ån. Och jag måste bara hänga med. Situationsberoende kommer ting att förändras också samtidigt med att hästen får utbildning och jag får mer förtroende för vad vi tillsammans har erövrat och erfarit. Det kanske tilltalar människans kontrollbehov att ”sätta hästen på plats” en gång för alla. Men jag tror inte för ett ögonblick att det är hållbarare eller tryggare eller för den delen roligare. För mig är själva essensen att hänga med hästar att utveckla relationen. Och precis som när man dansar tango så är det en som för och en som ger sig hän. Men det kräver att man utvecklar tilliten och det tar tid. Tilliten att ge sig hän och låta den andra föra. Och tid att lära sig axla det stora ansvaret att föra den som ger sig hän.

Ps Sen finner jag det lite olustigt att det röner så stor respekt och uppmärksamhet att en del ”jeans-och–kepsklädda” rider in en häst på tre dagar eller tre timmar. Varför är det över huvudtaget intressant? Om du ska bygga upp en unghäst som ska hålla i många år så verkar det ju lite konstigt att rida in sin treåring på tre timmar för att sedan inte rida på den mer än max 3 dagar i veckan och max en kvart åt gången. Om du nu bara har en häst vad ska du göra alla andra dagar i veckan i några år? Hur kan det vara så viktigt att komma upp så fort som möjligt när man kan låta det ta tid och låta det vara en relationsskapande gemensam ritual? Något som skapar en långsiktigt hållbar ”du och jag Emil-känsla”.

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar Långtygling Rakriktande Longering

Rikta hästen rakt och rid den framåt- Gustav Steinbrecht (1808–1885)

Posted on 8 maj, 2016

Även med de kunskaper vi har idag, dvs en renässans av de gamla mästarnas arbete framförallt så är titelcitatet det mest missuppfattade av alla inom ridningen. Kanske inte inom ridkonsten så som den utövades på den tiden det begav sig men inom ridsporten.

Förstår hälften

De flesta av oss har kanske förstått att den första delen av citatet inte innebär att jag rider rakt fram längs en väg eller längs en vägg eller ett staket. Rikta hästen rakt innebär att du gör allt som står dig till buds för att få hästen att jämna ut sin hänthet. Dvs du vet om den är höger eller vänsterhänt och vet vilka övningar du ska göra för att jämna ut detta. Med andra ord rider du inte lika mycket i båda varven eller sitter och gör alla övningar lika mycket åt båda hållen. Då skulle du ju inte bidra till att göra hästen mer liksidig utan snarare bevara den lika sned som den är av naturen. Ovanstående innefattar att du måste vara klar över hur din häst är sned för att kunna rikta den rakt på ett vettigt sätt.

Mota i grind oavbrutet

Till saken hör att de gamla mästarna i var ena hejare på att rakrikta hästen från marken. De ägnade mycket tid åt att göra hästen mer liksidig innan den fick en ryttare på ryggen. De var fullt medvetna om att hästen i naturen har mer vikt på bogarna för att den huvudsakligen ska beta. Och när den inte betar så rör den sig i sitt naturliga tillstånd med sänkt rygg och höjt huvud, extensor-mönster. Den är dessutom höger eller vänsterhänt så den rör sig lite snett hela tiden. Det här fungerar alldeles utmärkt så länge hästen inte har en ryttare på ryggen. När ryttaren kommer upp och belastar hästens rygg med sin vikt så blir det hela ännu värre. Ryttaren gör hästen snedare och får den att sänka ryggen mer. Det mest effektiva sättet att mota oliksidigheten i grind, vilket är det man som ryttare behöver göra hela hästens liv och träning, är att ge den en gedigen grundutbildning vid handen, på lina och på långtygel. Eller rehabilitera den, dvs ge den äldre ridhästen chansen att lära sig hur den kan bära ryttare och ändå svinga uppåt med ryggen. Det tar tre till sex veckor utan ryttare. Innan den vet hur den lyfter sin inre bog är det inte lämpligt att den söker framåt-neråt för den gör det i vilket fall bara snett, in i sin naturliga snedhet. Vilket sedermera med ryttarvikt blir precis lika illa igen.

Motarbeta oliksidigheten

Snedheten är det enskilt största hotet mot ridhästens benhälsa. Många hästar som inte är liksida blir också obalanserade att hantera. Hästen kommer aldrig att bli helt rak. Det här måste man som ryttare arbeta med ( eller snarare mot, motverka) hela ridhästens liv. Innan den kan få söka framåt-neråt måste den kunna behålla vikten till utsidans bakben. Först utan ryttarvikt och sedan med. Vi använder rakriktande longering, arbete på långa tyglar, arbete vid handen, TTEAM och TTOUCH samt benarbete för att guida hästen till mer bådhänthet, dvs rakrikting. Antingen supportar vi ridningen med detta eller så skolar vi om hästen med detta. Viktigt är att arbetet på marken siktar mot det uppsuttna. Dvs att hästen lär sig signalerna och INTE kroppsspråket. Det sistnämnda behöver den ju heller inte lära sig.

Framåt är inte fort

Den andra delen av citatet: rid den framåt är lika missuppfattad som den första. Kanske till och med mer. Ofta ser man i stället hästar som rids i övertempo raka längs med en långsida. Med en ryttare på ryggen som är helt omedveten om att hästen inte ens kan bli rak på det viset. Den måste först få upp sina ena bog för att kunna ta lika långa kliv. Lyssna på hästen när du leder den längs gången nästa gång så hör du hur oliksidig den är. Lyssna på frambenen. Det är där rakriktningen tar sin början. Nåväl, så när den så har fått upp den bogen som är för låg så ska den börja arbeta mer engagerat, mer aktivt. Det innebär inte att den ska börja springa eller liksom rinna iväg. Utan att den ska börja ta i mer. Lite som en trestegshoppare gör de sista stegen mot hoppgropen. Det tar tid att lära sig se skillnaden mellan en häst som rör sig engagerat och hyfsat rakriktad och en som inte gör det. Ofta bedrar man sig på att hästen kanske är väldigt imponerande och snygg och rör sig mycket. Och så ser man en häst som inte är lika imponerande och energisk och tror att den för den delen är mindre rakriktad eller korrekt riden.

Lyssna istället

Det tar tid att skola ögat. Det är ett annat bloggämne. Under tiden får man ta hjälp av örat. Lyssna på stallgången och sedan under ridning. Lyssna på frambenen. Först ska den riktas rakt hästen. Dvs den hängande bogen ska upp och vikten bak till det diagonala bakbenet. Sen ska den söka framåt-neråt. Sen ska den ta i mer. Och går något av det som ska uppnås förlorat. Så måste det återställas i samma ordningsföljd igen. Om och om igen. Det är det som var dags ridning går ut på. I skritt, trav och galopp. Och efter det i övergångarna. Det är kanske det svåraste av allt för hästen att hålla sin transversus genom övergångarna och förbli rakriktad. Och när den så kan det så är det dags att fundera över övningar som är svårare och utsätter hästen för en större utmaning som gör den ännu rakare och ännu starkare i sin liksidighet.

Uthållighet i vardagen

Uthållighet hos ryttaren och modet att bli vid sin läst är det viktigaste. Att inte bli förförd att börja rida en massa konstigheter. Och att t ex våga rida nästan bara öppna i ena varvet och nästan bara sluta i andra.. för att du vet vad du gör och hur din häst behöver arbeta för att bli rakare.

Att få guida mina elever i detta arbete är en ynnest! Rid väl!

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Bla bla bla mm

Posted on 25 april, 2016

Nu har jag varit på Hanse Pferd för att spana in vad mina kollegor gör. Dvs de som också undervisar och utbildar hästar och ryttare. Två halva dagar har jag tillbringat med att lyssna på föredrag och praktiska förevisningar och även givetvis spanat in vad man kan lägga pengar på när det gäller utrustning. Och hur gärna jag än hade velat köpa ett par måttbeställda stövlar, ursnygga så lät jag bli. Då köper jag hellre en höautomat eller två.

Aktivhästhållning

Det har ju hänt så mycket när det gäller markanden för att bygga lösdriftsstall till hästar. Trenden utomlands går mer och mer mot medvetna hästhållare som bygger stall där hästarna kan gå ut och in som de vill och äte oftare. Då mår de fysiskt och psykiskt bättre. Förutsättningen verkar vara att man hårdgör marken och låter de gå på sand i huvudsak och betonerad mark i mindre utsträckning. Men att man har en dräning som gör att det inte blir blött och lerigt trots att man har ganska många hästar på liten yta. Fördelarna är ju uppenbara .Man behöver inte leda hästar ut och in två gånger om dagen och man måste inte vara där på bestämda tider för att utfordra dem. Och man måste inte ha halskragar för att kunna rida på kvällen för det finns ingen lera att rulla sig i när allt är dränerat. Kort sagt fantastiskt!

Guldkorn

Vi kan ägna oss åt att rida istället för att leda djur som har ben fram och tillbaka till maten. Så till föreläsarna. Det fanns guldkorn bl a Dr med vet Helmut Ende. Han avlivade några myter om kolik och avmaskning. Sen var det den rakriktande longeringens upphovsman i modern tid Klaus Schöneich som över 80 år gammal föreläste en gång om dagen. En annan höjdpunkt var förstås Anja Beran. Fantastisk! Men, eftersom hon bl a förespråkar att man måste ha en häst som är utbildad till högsta nivå för att kunna lära sig rida så blir det lite komplicerat. 99,5 % av Sveriges ryttare har inte tillgång till en sån häst. Sen kommer ju nästa fråga; vad är lära sig rida?

Hästen har inte läst boken

Det fanns också många som visade upp sig bl a, Ecole de Legerete. Egentligen motverkar uppvisningar motverkar sitt syfte. Hästarna är allt annat än lösgjorda, ryttarna ännu mindre. På kort tid i obekant miljö ska man visa att konceptet som man har tänkt ut fungerar. Och det gör det inte, så det blir lite ”som-om” det funkade. Nu är jag gammal i gamet och har undervisat i snart 34 år och kanske därför fick jag lite en känsla av bla, bla, bla. Eller koka soppa på en spik. Det fanns många på plats som teoretiserar hästar. De är introverta och extroverta och de svarar på frågor eller reagerar bara osv, osv. Av det lär man sig inte heller att rida. Det är säkert väldigt intressant och spännande att teoretisera och intellektualisera hästen. Men vår fyrbenta vän har fortfarande inte läst boken. Av det kommer vi inte lära oss att rida.

Snacka går ju

Det fanns många som pratade väldigt smart på detta sätt. Men de red heller inte. Eller i varje fall inte särskilt övertygande. Enligt mottot mycket snack och liten, eller ingen verkstad. Och som sagt lösgjorda hästar var svåra att finna. Och rakriktade likaså. Men många sneda och ganska många halta. Von Ziegner försöker få tyska ridsportför–bundet att inse att utbildningsskalan också haltar. Rakriktning måste ju (för bövelen) komma före schwung även om unga hästar utan ryttare svingar ganska bra. Och så träter de lärdevidare. Medan praktikerna fortsatt hävdar att för att bli bra på att rida måste man just rida. Och för att bli bra på att hantera hästar måste man hantera just hästar. Och för att bli rak i sadeln måste man gå och stå och röra sig rakriktat. Det är inget som inträffar när man sätter foten i stigbygeln. Jag säger som mången gång förut: att vara är att göra.

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar Långtygling

Långtygla för att bli en bättre ryttare

Posted on 13 mars, 2016

Sigge Jag har hållit kurs några dagar i Lilla Äspered. Deltagarna är väldigt engagerade och ambitiösa. Så pass att de har tagit steget från hästryggen och till en position någonstans mellan hästens svans och höft. Jo visst, det kan vara farligt att gå där. Fast man kan inte trilla av i allafall 🙂

Möjlighet att rakrikta hästen

Men just den positionen ger dig som ryttare möjligheten att faktiskt se vad din häst gör när du försöker rakrikta den. Med hjälp av två tyglar, lite längre än vanligt och din kropps position, din hållning, din röst och ev ditt spö kan du nu se vad hästen faktiskt gör när du gör de saker du brukar göra när du rider. Glömde jag rösten. Med rösten kan du lugna, uppmuntra och lära hästen några kommandon.

Minst 100 ord

Martha Kiley-Worthington som är en fantastisk etolog har kunnat fastställa att en normalbegåvad häst kan lära sig att förstå över 100 ord och mer. Och vad använder vi, ptroo, nej, en smackning och kom. Ibland undrar man vem som är mest begåvad i sällskapet…

Förbättrad timing

Det som man främst skolar när man långtyglar är timingen och handen. Att se vad vart hästen är på väg och vad den tänker göra innan den gör det. Så att jag kan verka i rätt ögonblick och inte ständigt försöka reda upp vad som redan har skett. Dvs vara ett steg efter istället för före.

Sätta koordinationen

Sen ger man även hästen chansen att öva utan ryttarvikt. Få in tekniken och koordinationen eller mobilisera sin uppbromsningsmuskulatur t ex i övergångar neråt. Det är lite som att gå på gym och få in tekniken i hur man ska göra innan man lägger på mer vikt. Då minskar risken för skador. Motivationen hos hästen ökar också när den förstår hur den ska använda sin kropp.

Strålande framsteg

Den här gången fick jag njuta av ett förbättrat samspel hos inte mindre än sex ekipage som vågade sig på långtyglandet. Från minishettisen Lillan till halvblodsstoet Rhapsody. Och vilken glädje det är att se hur tighta ekipagen blir när de arbetar på samma nivå, dvs från marken. Och vilken bra kondis man får av det på kuppen. Ser fram emot flera kurser där vi kombinerar långtygel och ridning. Och låter insikterna från det ena gå in i det andra.

Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

På turné i Bayern- en resa i kunskapens tecken forts..

Posted on 19 juli, 2015

Dr Kerry Ridgeway höll en fantastisk bra föreläsning! Han är oerhört kunnig 82 år gammal med 52 års praktiskt erfarenhet av att vara veterinär.

Föraning

Jag åkte faktiskt ner med en liten föraning om att jag inte skulle bli överraskad och att jag redan kan det de gör. Det kanske låter drygt. Men jag tänkte också att det här kommer jag känna att Helene Stridbeck och jag kan göra bättre. Och visst lärde jag mig mycket. Men delvis besannades mina farhågor, men det gör inget. Det stärkte mig bara ytterligare i det jag redan gör. Jag har ju inte heller varit i så nära kontakt med akupunktur tidigare. Men Ridgeways föreläsning tog upp det centrala i rehabiliteringen av hästar. Trots att publiken till stor del bestod av veterinärer så sa han rakt ut som det är. ”Ni kan inte göra några hästar friska från hälta”! Veterinärer kan inte göra några halta hästar friska. De kan behandla hästarna. De kan putta på en läkningsprocess. De kan diagnosticera hältan. Men för att hästen ska kunna komma tillbaka till varaktig hållbar prestation igen så måste den rakriktas. Dvs orsaken till hältan, eller som jag kallar det mönstret som orsakade hältan måste förändras. Endast 45-50 % av alla hästar återgår till sin uppgift inom ett år. Efter ett år har gått är det mer än hälften av de resterande som återfaller i samma hälta. Det är för dåligt.

Felande länken

Den felande länken är det rakriktande arbetet som gör att hästen kan ändra sitt mönster och sluta att felbelasta sig. Även trauman uppstår ju ofta i relation till ett rörelsemönster som hästen har. Och hästen är ingen guru och vet hur den ska röra sig för att inte få ont. Lika lite som vi människor vet det. Om vi visste det skulle vi gå till en physiotherapeut som skulle säga; undvik att överbelasta ditt högra knä genom att gå sådär vriden i överlivet.. Ja, Och så skulle vi sluta med det och inte ha ont mer…

Rakriktat länge

Hur som på Drangelska har vi ju praktiserat rakriktande longering i snart 7 år, enligt Schöneichs principer fast givetvis med tillägg av allt jag kan om feldenkrais och det jag har lärt mig av Linda Tellington-Jones. Boken kom först på tyska och sedan på engelska och nu på svenska. Vi har redan förstått att det är centrifugalkraften och saxkraften som ställer till det för hästen i dess kropp. Och vi har förstått att vi måste inverka med sidvärtsrörelser för att få hästen rakriktad och i ett flexormönster istället för rakhållen och i ett extensormönster.

Schöneich

Så därför var det inte så många nya lärdomar som kom till under Ridgeways första föreläsning. Närmare 80 % av hans powerpointpresentation hade han lånat av Schöneich med dennes godkännande. Schöneichs har longerat mellan 25000-30 000 hästar under sin närmare 20 år med den här insikten. Men det var en oerhört skön känsla att få medhåll, bekräftelse för att det vi gör på Drangelska och det vi undervisar i vår utbildning delas av så erfarna människor som Dr kerry ridgeway och många med honom. Tack vare Caroline Larrouilh så förs dessa kunskaper samman.

Gynnsam ridning

Visst man kan ha olika uppfattning om hur man ska rida. Men, inte all ridning är gynnsam för hästen. För att det ska vara gynnsamt för hästen så behöver vi ta hänsyn till hur den fungerar biomekaniskt och i sina muskler och sitt skelett. Och då kommer vi behöva skippa några av våra klassiska principer..Jo, det är min övertygelse. Kommer man från det hållet och inte har lärt sig hur hästen ” ska gå” så är det lättare att göra sig av med några vanföreställningar. I filmens värld heter det ”kill your darlings” . Men det är inte alla beredda att göra, ännu. Hur går det här ihop med galoppindustrin , travet, 3årstest mm? Svaret är inte, så som det utförs över lag idag.

Samarbete över kunskapsgränser

Det var som sagt inte lätt för Caroline som var arrangör att styra upp dessa kunniga män. Då talar jag om Dr kerry ridgeway och Manolo Mendez. Det blev ganska rörigt och ostrukturerat och svårt att förstå mellan varven och longörer. Men, strävan att föra samman dessa kunskaper överbryggar detta tycker jag. Vi kan inte fortsätta i detta silotänk med en ridlärare som inte vet något om skoning eller en kiropraktor som inte intresserar sig för hur sadeln ligger eller en veterinär som tror att hästen kan återgå till sitt vanliga arbete efter att lång tid förflutit och inte förstår att det är just detta arbete som måste förändras. Vi är liksom bringade att stå i ständig utveckling inom vår olika professioner och intressera oss för hela bilden. Eller stoppa huvudet i sanden och inte reagera på att 75 % av alla hästar som genomgår en besiktning inför försäljning är halta. Apropå, min häst har aldrig varit halt. Har den någonsin blivit undersökt?

Kommer förhoppningsvis till Drangelska

När Kerry sedan på söndagen äntligen fick hålla sin föreläsning om fascians betydelse och även visa på hästarna hur han arbetar så fick jag mitt lystmäte och jag lärde mig massor. Det gav mersmak. Får jag som jag vill så kommer han hit .

Stor suck

Söndagen inleddes med en i mina öron helt värdelös föreläsning av Christian Carde. Jag var förvarnad. Alla hans powerpoint bilder var citat från andra utbildare eller någon paragraf från Internationella Ridsportförbundet. Det var komplett malplacerat. Här fanns en publik med veterinärer och therapeuter och kanske någon mer licensierad tränare utöver undertecknad. Milt uttryckt var det en katastrof. I programmet skulle han tala 30 minuter men han tog en timme av vår dyrbara tid. Det var så förfärligt, arrogant och outhärdligt. Jag hade inte åkt över halva Europa för att lyssna på självklarheter och paragrafer och titta på bevingade ord av andra stora mästare. Faktum är att för att inte koka över så gick jag helt enkelt ut och fotade körekipage och talade med några av arrangörerna istället.

En Linda look-a-like

Manolo Mendez fick inte så mycket utrymme som jag hade önskat. Men, det räckte för mig. Det var precis som jag trodde. Det var som att jag satt och tittade på Linda Tellington-Jones fast i manlig skepnad. Sen kom jag på att de t om är väldigt lika varandra i profil. Ingenting av det han gjorde var nytt för mig. Möjligen att hans spö är längre än vårat. Någon sorts lätt bambu. Det var ljuvligt att se även om jag inte lärde mig något nytt. Men vilken bekräftelse jag fick!

Vi gör redan depåstopp

Det där gör vi redan kan jag nu lugnt säga till mina elever. Skillnaden är att Manolo integrerar det i ridpasset i större utsträckning än vad vi gör och med en självklarhet. Lite som för att citera Anja Beran i andra sammanhang: ”Because it works, because it is the only thing that works”. Vi lär våra elever att göra depåstopp. Mitt i arbetet stannar man och ttouchar hästen på ena höften eller gör lite pytonlyft på ett ben. Eller gör Anneli-snurren. Sen fortsätter man att longera, eller långtygla eller rida eller arbeta vid handen. Depåstoppet måste inte var långt.

Depåstopp under ridpasset

Men det är mycket mer meningsfullt att göra detta arbete i det andra arbetet. Istället för att göra enbart ledövningar eller ttouch och rida en annan dag. Dessa depåstopp praktiserar vi sedan många år. Intet nytt under solen då mao. Jo, det var så skönt att se en man som ändå har varit med och startat kungliga ridskolan i Jerez, som ridit tjurfäktning och mao dödat tjurar från hästryggen, som behärskar piaff, passage och piruetter, är över 50 år och jag upprepar man som tar sig tiden att ”pilla och dutta” och leda runt hästen i skritt och lite här massera och lite där peta. Som har modet att göra det. Varför? Because it works! Because it is the only thing that works!

Utbildade mig hos Linda T-J

Jo, vi har gjort det i många år. Jag utbildade mig hos Linda Tellington-Jones 1986-89. Reste med henne. Sen kan man ju reflektera över att det får genomslag nu, också i Sverige när han kommer hit för att han är just man. Om en kvinna duttar och pillar och är inkännande och ger hästen tid, dagar, veckor, månader så har det, fram till idag varit lite töntigt och fånigt och inte redigt och effektivt. Nu är det en man som gör det. En som vi kan beundra, vi kvinnor. Liksom lite tillbedja. Åhhh och ahh!

Linda gjorde det här när Manolo var 25 år och red tjurfäktningar…

Jag njöt med i alla fall i fulla drag av att bli stärkt i det jag redan gör. Blir glad över att det är fler som gör det. Fler som har varit på hög nivå, spanska ridskolan i Jerez och insett att det krävs mer, nämligen arbete vid handen, beröring på ett professionellt och inkännande sätt med hjärta och handlag, longering, mm. Hållbar ridning och hållbar rehabilitering var ledorden, på hästens villkor. Det är precis det vi gör och har gjort länge! Så skönt att få sitta på läktaren och titta på två män som gör och vill detsamma. Och som är bra på det! Sen var det lite svårt att förstå ibland. Och jag har ändå språköra.. men det tog mig 2-3 minuter att greppa att ”flucha” betyder flying change of leg! Kom hem och insåg att efter att ha varit i samma rum som någon som också bekänner sig till organiskt och dynamiskt arbetssätt men kanske inte så ohämmat som han så fick jag svårt att hålla tiden och det organiskt dynamiska tog överhanden och vi var försenade till lunchen. Men kors i taket vad bra det blir då. När skeendet och processen får styra.