Ont, det gör så ont. Det är så tomt.
Det jag saknar mest är det bekanta, förtroliga, vardagliga. Tilliten.
Jag visste precis hur du skulle reagera i alla situationer, alltid. Så mycket vi varit igenom. Jag kunde alltid lita på dig. Lita på att jag visste precis var du skulle flippa och varför. Förstod dig så väl. Din vilda obändiga natur förstod jag i varje cell. Och du förstod att jag skulle låta dig vara sån. Inte göra våld på dig eller tvinga dig till underkastelse. Du fick vara sådan du var bara. Och vad du än gjorde så gjorde du det på ditt alldeles egna sätt. Du kunde inte ens äta ett äpple som andra hästar. På ett sätt var du helt orädd och väldigt modig. Alltid först fram. Samtidigt så oerhört vaksam. Aldrig sov du på sidan. Alltid med ett öga öppet. Så blev du också så otroligt pålitlig. Alltid at the point och in the moment. Här och nu till ditt sista andetag.
Ont, det gör så ont. Det är så tomt.
2 Comments
Johanna
22 september, 2017 at 15:09Jag saknar dina blogginlägg!
Christina Drangel
23 september, 2017 at 13:46Jag pausar lite från bloggandet. Däremot delar jag med mig av mina upptäckter och tankar i mina mailutskick. Du kan registrera dig enkelt genom att gå in på hemsidan: http://www.drangelska.se Sen klickar du ute i högra spalten på att ladda ner 10 saker du vill veta om rakriktning. Sen får du automatiskt mail med tankar och upptäcker. När som helst kan du avregistrera dig så du förbinder dig inte till något alls.
Med vänliga hälsningar! Drangelskan