Monthly Archives

november 2016

Drangelskan Unplugged

Saknaden är oändlig

img_4105

 

Ont, det gör så ont. Det är så tomt.

Det jag saknar mest är det bekanta, förtroliga, vardagliga. Tilliten.

Jag visste precis hur du skulle reagera i alla situationer, alltid. Så mycket vi varit igenom. Jag kunde alltid lita på dig. Lita på att jag visste precis var du skulle flippa och varför. Förstod dig så väl. Din vilda obändiga natur förstod jag i varje cell. Och du förstod att jag skulle låta dig vara sån. Inte göra våld på dig eller tvinga dig till underkastelse. Du fick vara sådan du var bara. Och vad du än gjorde så gjorde du det på ditt alldeles egna sätt. Du kunde inte ens äta ett äpple som andra hästar. På ett sätt var du helt orädd och väldigt modig. Alltid först fram. Samtidigt så oerhört vaksam. Aldrig sov du på sidan. Alltid med ett öga öppet.  Så blev du också så otroligt pålitlig. Alltid at the point och in the moment. Här och nu till ditt sista andetag.

Ont, det gör så ont. Det är så tomt.

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged

Om att besluta att någon ska dö

IMG_1096Det är många som undrar vad som hände med vår älskade Indigo. Den korta versionen är att han fick en skada i ett bakknä. Eftersom han var diagnostiserad med en begynnande spatt, vilket är vanligt på hästar med så undermålig exteriör, vilket i sin tur tyvärr är vanligt på PRE-hästar så höll vi ögonen på det. Den diagnosen innebär att hästen kan bli halt av och till på ena eller båda bakbenen.  Och sedan i oktober 2015 har vi anpassat oss efter det. Det gjorde i sin tur att vi förvisso uppfattade att han var mer halt men inte förstod det faktiskt inte var spatten utan något annat. Vilket i sig också är vanligt när man försöker sig på att ha en häst med en diagnos, som ridhäst. Hästar som har spatt mår bra av att röra på sig och kan ridas i viss utsträckning. Så gjorde vi också, helt och hållet på Indigos premisser givetvis.

Anade oråd

Småningom förstod jag att allt inte stod rätt till och vår hästfysiotherapeut kom för att gå igenom båda hästarna. Hon konstaterade snabbt att det handlade om en hög hälta bak. Sannolikt en skada, inte så ny. Kanske en spricka, eller att ett korsband, ett ligament eller att menisken var av eller skadad. När det gäller hältor bak så visar statistik att endast 22 % av alla veterinärer kan se dem. Det är m a o svårt att se att en häst är halt högt bak. Indigo har alltid älskat att bli riden. Det kanske låter konstigt men så är det. Så även med denna skada så gick han villigt till uppsittningspallen och vände upp så att jag skulle kunna sitta upp. Så hur märkte jag då att något inte var i sin ordning? Jo, han ville inte longeras och inte långtyglas. Det som alltid fungerat alldeles utmärkt. Han vände upp mot mig och han stannade och visade med all önskvärd tydlighet att han inte ville. Och på lina så gick han plötsligt i korsgalopp bak. Något som han under sina nästan 14 år aldrig gjort. Hästfysiotherapeuten gjorde ganska klart för mig att det var en allvarlig skada vi talade om. Och eftersom Indigo inte tillhörde det resande folket så beställde jag ut röntgen och ultraljud med ambulerande veterinär med stor erfarenhet. Hon konstaterade en 3-4-gradig hälta efter böjprov. Det är att hästen i princip inte sätter i detta ben i princip när den travar iväg. Och det gjorde han inte heller. Men, som den stolta indianhäst som han var så travade han förstås utan prut. Han var dessutom halt i skritt. En hälta som de flesta av oss i stallet kanske anade men inte tyckte var särskilt oroväckande för den var utan böjprovsprovokation väldigt liten. Ivarje fall för en vanlig ridlärares ögon. Kanske inte för en veterinär som inte gör något annat på dagarna än bedömer hälta. Exakt vad för typ av skada gick inte att utröna på stallgången. Metacam och återbesök om två veckor.

Flyktdjur visar inte smärta

Jag talade flera gånger med behandlande veterinär, tittade på röntgenbilder och talade med hästfysiotherapeuten om vad som kunde göras. Skulle man göra artroskopi först, eller scinta eller, eller? Det handlade hela tiden om behandling och konvalescens. Under tiden gick dagarna och Indigo blev mer och mer frustrerad av att inte få göra något. Vår lilla hyperaktiva indian har aldrig gillat att bara gå i hagen eller stå i boxen. Inte ens när han gick i lösdrift. Han har alltid föredragit att ridas och pysslas med. Alltid kommit som ett skott i hagen även om man precis ställde ut honom där.  Jag började också så sakteliga att läsa på mer om smärtbeteende och hur hästar visar det. Eller rättare sagt inte visar det. Absolut inte visar det. Förvisso är det olika från individ till individ. Men vi ska komma ihåg att Indigos pappa Aureolo krossade benen i sitt bakknä. Och veterinären sa att om han kunde resa sig och lägga sig och åt så kunde det inte vara brutet. Efter tre dagar då han åt och reste sig och la sig så åkte han ambulans till Ultuna och haltade men gick ändå upprätt och stolt till röntgen. Där konstaterade de att han enkom höll sig uppe med sina starka bakdelsmuskler och att knäet var krossat som ett duralexglas. Några timmar senare var han i hästhimlen. Äpplet faller sällan långt bort från trädet. Indigo var en kämpe. Alltid. En tuffing. En stolt indian. Men jag började se tecknen på smärta. En inre oro som inte varit där förut. En extrem rädsla och oro så fort Taboo skulle ridas eller stå i spolspiltan och han inte fick följa med. Då röjde han loss i boxen och kapriolsparkade. Hästfysiotherapeuten konstaterade krasst att han ju inte tänkte ta något som helst ansvar för sin konvalescens om jag bestämde mig för operation.

Ingen konvalescenthäst

Någonstans här började jag ifrågasätta varför jag skulle låta operera honom. Vad var det för liv jag skulle rehabilitera honom tillbaka till. Frågorna haglade. Skulle min lilla, vilda indian stå på box i ett halvår? Skulle det ens gå att få honom till operation? Skulle han överleva en operation där jag visste att om det är menisk eller korsband så kommer han behöva avlivas ändå där och då? Hur skulle han se ut i ögonen efter ett halvår på box? Utan att få vara med Taboo? Som i sin tur skulle springa runt utanför och gnägga. En sak visste jag och det är att det inte skulle gå att få honom lugn i boxen. Skulle stallkamraterna vilja att deras hästar står inne massor extra timmar i skift för att min häst ska vara lugn? Eftersom han bara såg Taboo som ”häst” av rätta slaget skulle Taboo vara tvungen att stå på box med honom. Hur skulle Taboos hälsa påverkas av det? Hur mycket skulle det kosta att behandla Indigo? Utöver stallhyran på 5 500 kr per månad alltså. Och nej, om det är någon som undrar så föll det inte ut en stor livförsäkring. Han hade inte en sådan. Däremot hade han en gigantisk veterinärförsäkring som täckte upp till 135 000 kr. Så jag hade lätt kunnat göra allt som gick att göra.

Undvika lidande

Det var inte i första hand det ekonomiska som fick mig att tveka till operation och vidare undersökningar. Nej, det var tanken på allt lidande som jag skulle åsamka min vilda lilla indianhäst. Tanken på den försämrade livskvaliteten. Tanken på de åkommor som han sannolikt också hade fast vi inte hade undersökt honom för det. Svårigheter att svälja hö. Sannolikt något problem i matstrupen. Och förmodat magsår med återkommande koliker. Någon föreslog att han ju kunde fortsätta som sällskapshäst ute på landet om han inte kunde vara ridhäst. Skulle jag lämna bort ansvaret för hur min vilda indianhäst mår till någon annan? Någon som kanske inte skulle se att han har ont och lider förrän han inte längre äter. Då ska man veta att vet man något alls om smärtbeteende hos häst så har det gått väldigt långt när ett flyktdjur inte äter. Någon som kanske i min frånvaro inte tyckte sig se någon hälta och skulle bestämma sig för att rida honom ändå. Så jag ställde frågan till berörda behandlare. Kommer han att vara smärtfri framgent även om jag inte någonsin kommer kunna rida honom?

-” Tveksamt, jag kan inte garantera det.” Till slut ställde jag frågan; först till hästfysiotherapeuten;

-Vad hade du gjort?

– ” Jag hade avslutat hans lidande”.

Veterinären sa på sitt lugna sätt :

” -Du skjuter bara upp beslutet, kanske ett halvår, kanske två år. Under tiden ska han ha ont, ondare och bli slitnare.

Veterinärerna tar inte längre samma ansvar

Till slut; vid återbesöket nästan skrek jag nästan åt den behandlande veterinären.

-” Vad är ni för … veterinären nu för tiden. Förr tog ni lite mer ansvar för att begränsa djurs lidande.

-”Kan du inte bara säga vad som är rätt sak att göra för min lilla, vilda indianhäst?” Då sa veterinären bara lika lugnt.

-” Det kan jag säga om du vill det. Du ska avsluta hans lidande. Du ska skicka honom till himlen. ”

Det gjorde fruktansvärt ont att höra. Men, det kändes som att jag redan visste det. Vi visste det. Jag såg det på honom. Även om han kom galopperande i hagen efter bästa förmåga så såg jag hur han led och hur han höll skenet uppe och hur han försökte att inte visa hur det var ställt och framförallt hur otroligt sned han redan blivit i bäckenet av skadan. Nästan 10 cm i höjdskillnad på höfterna. Och hur mycket han överbelastade sitt högra framben. Så pass att han haltade även där. Och den här inre oron som inte stillades även fast han fick smärtlindring.

Stort lidande 

Då fattade jag beslutet med huvudet. Jag tänker inte ta honom igenom det som operation och en hopplöst utsiktslös konvalescens skulle innebära. Jag kan inte ge honom ett fullvärdigt hästliv, i flock med perfekta markförhållanden för att hans smärta ska vara så liten som möjligt. Allt anpassat efter hans skadade ben och hans behov av att vara Taboo nära hela tiden. Tyvärr! Jag har ingen egen gård där jag kan styra upp alla aktiviteter efter hans behov som konvalescent. Jag har inte fem man som kan vara behjälpliga vid varje lastning och veterinärbesök. Jag har inte ens en transport och den vi hyrde sist kvaddade han. Jag vill inte droga ner honom varje gång vi ska åka. Jag vill inte utsätta honom och mig och min familj för stressen med veterinärklinik, återbesök och sjukhagar. Jag har gjort det. Men det är länge sedan. I 9 månader skötte jag min häst som fick ett keratom i hoven. Vi amputerade nästan 1/3 av hoven som jag sedan gipsade 2 gånger i veckan hemma och vi åkte till Ultuna varje vecka i 9 månder. Och vi gjorde om operationen ännu en gång för de hade glömt en operationsduk i såret. Och Giovanni fick stå på box en hel vinter, en hel vår och en hel sommar. Vi ställde in semestern. Camilla bodde istallet. Giovanni stod där snällt i sin box för han var en utmärkt konvalescent. Trots försäkring blev jag 125 000 kr fattigare. Då räknar jag inte bensin, förlorad arbetsinkomst, hyra av släp och mat på Ultuna. 9 månader senare när han vart inkörd för rutinkontroll såringde de och sa att hoven var som en maskäten stubbe. Den bara rasade isär. Han led så. Jag stod i lärarrummet på skolan och när jag la på och gick till mina sjätteklassare så avlivade de Giovanni. Där och då lovade jag mig själv att jag inte skulle ta min häst, min familj och min plånbok genom en sån situation igen.

Hjärtat ville inte hänga med

Så beslutet var fattat i huvudet. Hjärtat ville inte hänga med. Det vill det inte nu heller. Men jag tror att det kommer komma ikapp så småningom. För mig handlar det om att ta ansvar. Även om det gör ont. Och jag blir ännu mer ödmjuk inför vad ett flyktdjur kan ta till för att ingen ska se att de har ont. Vilket inte innebär att de inte har ont. Sen kan man ju fråga sig hur hög livskvalitet en häst ska få ha. Hur smärtfri ska den få vara? Om man inte ska rida på den är det en ska. Men en häst som varit ridhäst i hela sitt liv med all den fokus och närvaro och uppmärksamhet det innebär. Kan den leva och må bra med några timmar i hagen och en klapp och en morot? Det ser säkert olika ut för olika hästar hur bra de trivs med sin tillvaro trots smärtan. Jag träffar många hästar som rids och har ont . De visar det genom att de inte kan eller vill göra vissa övningar eller gå i alla gångarter. De misstolkas ofta. När de undersöks är de ofta halta. Men det är många som inte vill undersöka. Det man inte vet har man ju som bekant inte ont av. Jag förstår varför. När man vet måste man ta ansvar. Man måste få professionell hjälp. Man måste behandla. Det kostar pengar. Eller få en diagnos med dålig utgång. Man är rädd att hästen inte kan fortsätta som ridhäst, eller som kompis, eller man har inte råd. Jag förstår.

Jag tog reda på varför min häst var konstig. Jag fick en chock. Jag fattade ett beslut om att ända hans liv. Rätt eller fel kan man kanske tvista om. Det har säkert också att göra med vad man tror att döden innebär. De människor jag har förtroende för och hade förtroende för innan har stötta mig och uppmuntrat mig att våga fatta beslutet. Jag känner veterinärer som vittnar om att det blir svårare och svårare att avliva hästar idag. Man blir liksom ifrågasatt. Ska vi inte rädda liv till varje pris? Kan man sätta sig som en Gud och bestämma att en häst ska leva eller dö? Vad är etiskt korrekt?

 

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Jag fick ett mail med frågor…

Jag har fått ett mail från en av våra elever, Mari som just har påbörjat vår utbildning och som bor i Norge. Hon har mailat några frågor som jag har för avsikt att besvara så gott det går här på vår facebooksida. Jag hoppas att Mari också får filmat lite så att det blir lättare att förstå vad vi pratar om. Och det kommer onekligen att vara svårt att svara kort på dem. Vår filosofi när det gäller ridning skiljer sig lite från vad som är vanligt förekommande idag. Vi lutar oss mot en äldre kavalleritradition där man bara rider de övningar hästen är färdig för och bara i den utsträckning det gagnar hästen. Att rida skolorna öppna och sluta t ex har inget egenvärde och görs inte för görandets skull eller för att roa ryttaren. Utgångspunkten är hela tiden att hästen ska rakriktas och det kan göras med skolorna öppna och sluta, men bara om de utförs på rätt sätt. Du kan t ex rida en öppna och sitta för hårt till insidan, istället för att sitta till utsidan och då är öppnan inte så uppbygglig eftersom den inte leder till att hästen blir högre i sin insida utan istället lägre i den här sidan. Detta blir särskilt ogynnsamt när öppnan rids i det varv där man har den lilla bogen som insida. Vi försöker sitta åt det håll hästen ska röra sig. När det gäller halvhalter generellt så är det något jag inte pratar om alls i grundutbildningen av hästen. Det är så otroligt svårt att koordinera sig till att utföra alla de instruktioner som de flesta halvhalter beskrivs med (halv parad från tyskan där hel parad betyder halt). Det blir mest ett dragande i munnen i fel timing. Jag tycker att det fungerar att eleven använder sin andning och andas in och fokuserar på bilden av vad den strax ska göra och andas ut in i övningen istället. Hästar är oerhört känsliga för vad vi gör med vår andning. Det räcker alldeles utmärkt. Härmed är fråga nr 1 besvarad. Vi avbryter också en skola eller övning om hästen mister sin rakriktning och sin bjudning och rörelsen diagonalt till utsidans tygel i öppna och de öppnaliknande övningarna för att gå in på en volt och lösa problemet d v s återigen få hästen ut till yttertygeln och få den att bjuda framåt till handen.

 

1.Det, hvordan og når ri en halvparade, jeg klarte ikke å få ordene i boken (Katrin Wallbergs bok) til å bli helt forståelig i hodet mitt?:)

Se texten ovan.

 

  1. Når vet du når du skal begynne med versade, travers (sluta), sjenkelvikning?

När du kan rida hästen till yttertygeln. Dvs använda innertygeln på en 15-20 meters volt på ett sånt sätt att du kan få en yttertygel i båda varven är det dags att börja försöka sig på skolan öppna. Jag nämner den grundläggande utbildningen inte i samma andetag eftersom den ena är lösgörande och rakriktande och bara till en viss del samlande, öppnan och den andra, slutan är mer samlande. Slutan resulterar ofta om den rids för tidigt i utbildningen i att hästen imploderar ( kollapsar) i sin redan alltför kontraherade sida d v s där den har den lilla bogen. Om jag ska generalisera, vilket alltid är vanskligt så rider jag till 90% skänkelvikning, öppna och förvänd öppna under hästens två första utbildningsår. (Det förutsätter givetvis att du och hästen har varit i träningsform dessa två år med regelbunden vila, inte att ni har varit sjuka, skadade eller av annat skäl inte kunnat träna dessa två år.) Först därefter kan det vara intressant att lägga till slutan.

Hvorfor rir vi disse øvelsene? (De er styrkende og løsgjørende eller?) Se ovan. Samt att vi använder öppnan för att kunna placera bogarna. Det är det viktigaste att kunna placera bogarna. Om du inte kan få den lilla bogen ut och fram när den är yttersida så har du i realiteten ingen yttertygel i det varv där den stora bogen är till insidan. Därför rider vi så mycket öppna och öppnaliknande övningar. Det är också lösgörande för en stel häst och triggar hästen att hålla sig med mer tonus om den är överrörlig. Slutan i sin tur placerar bakdelen. Det är prio två. Där börjar vi med övningar med tagen bakdel, d v s bara bakdelen en liten bit in korta sträckor eftersom risken för att hästen ska implodera i sin insida är så stor. Särskilt på överrörliga hästar.

  1. Hva gjør de forskjellige øvelsene?

Se ovan. Jag vill påstå att du klarar dig utmärkt utan slutan för att rakrikta din häst. Slutan, d v s travers är mer samlande. När du börjar rida den måste du ideligen växla tillbaka till öppna i det ögonblick hästen mister sin skjutkraft och rakriktning, imploderar.

  1. Er det disse øvelsene som gjør hesten rak? Evt kan du forklare det litt?:)

Se ovan. Öppnan gör hästen rak. Slutan gör hästen stark. Men bara om den rids så att hästen inte drar ihop sig för mkt i sin insida. Tänk att den inte får implodera. Tänk dig bilden av en stålkonstruktion som om den blir för vinklad kommer att vika ihop sig.

 

  1. Hvordan få en hest løsgjort? Er det overganger og lang og lav, volter og serpentiner som gjør denne jobben?

Läs på i boken av Kurd Albrecht von Ziegner. I kapitlet under lösgjordhet hittar du allt du behöver veta. Fysisk och psykisk lösgjordhet börjar när du borstar och sadlar din häst och leder den till ridbanan. Där rider du stora volter och långa linjer och vändningar t ex framdelsvändning som kontrollerar att hästen förstår sidförande skänkel och förhållande yttertygel. Det allra viktigaste är att få kontroll över den stora bogen så att du kan lirka och locka ut den lilla bogen. Hästens naturliga snedhet innebär att den är paralellförskjuten. Så snart du får bogarna jämte varandra så kommer hästen att slappna av och söka framåt-neråt. Det är viktigt att inte be den att söka framåt-neråt innan du har fått bogarna bredvid varandra. När detta inträde så söker hästen tämligen omgående framåt-neråt.

 

 

  1. Hvordan jobbe fram en positiv bydning (kontakt) med hesten?

Hästar reagerar generellt på två sätt. Om de inte kan hålla balansen på det böjda spåret så kommer de antingen att öka farten eller att minska farten. Dämpa den stora bogen. Locka ut den lilla bogen. Sitt till utsidan på det böjda spåret. Se till att inte kontrollera hästen med händerna eller tyglarna. Dvs sitta med händerna i knäet och dra bakåt i alla lägen. Rid mycket ute i skog och mark även om det bara är i skritt. Rid kortare stunder på banan eller ridhuset. Kontrollera att utrustningen passar din häst. Kontrollera att skoningen är korrekt i vinklarna eller att hästen inte har ont i hovarna om den är barfota. Kontrollera att den inte är halt. 75 % av alla hästar som kommer till en försäljningsbesiktning är halta. De flesta ryttare vill inte höra talas om detta. Och träning kan göra hästen frisk och stark men alla hältor går inte att rida bort och det kan vara vettigt att veta vad hästen har för sorts ont för att avgöra vilken sorts träning den ska ha för att bli bra. Ofta bjuder hästen inte framåt för att den har ont någonstans. Vad gäller kontakten så är att vara tillsammans så ofta det går, helst varje dag i en utforskande, positiv anda där man tar ansvar för att inte göra svårare saker än man tillsammans kan lösa den dagen ett bra sätt att komma varandra nära.

 

  1. Hvordan er din treningsøkt lagt opp? Løsgjørende først? Jobbøkt? Avslutning? Hva gjør du i disse fasene evt?

Precis som ovan men givetvis väldigt mycket beroende på hästens ålder och hur mycket utbildning den har fått. Ofta är hästar ridna men har inte fått någon utbildning.

Vad jag gör i dessa faser är olika också beroende på ovanstående. Skritta ut, gå in på ridbanan och rida stora volter och serpentiner och öppnaliknande positioner och förvänd öppnapositioner blandad med volter. Sen rider jag ut i skritt igen om möjligt. Eller så arbetar jag lite vid handen med att dämpa den stora bogen. Sen gör jag det uppsuttet i skritt och trav, också på volter mm. I olika gångarter. Och så försöker jag ha kvar hästen till yttertygeln och i flexormönster genom övergångarna och är noggrann med att låta bromsandet ta tid så att hästen kan bromsa med sina bakben istället för med sina framben. Likadant med övergångarna till högre gångart. Allt eftersom tiden går 1-2 år m a o så ökar jag själva arbetsfasen i mitten och lägger in lite mer tagen bakdel t ex.

 

  1. Kan du forklare en svingende rygg? Hvordan ser man det og hvordan oppnår man dette?:)

 

Det får den förklara som använder dessa begrepp. Jag är enig med den akademiska ridkonstens teorier om rotationer mm i bröstkorgen. För mig är det alldeles för teoretiskt och komplicerat. Ridning är en praktisk historia och måste utföras med bjudning och rörelse framåt och i stunden. Mitt tips är att alltid rida så mycket framåt att hästen inte släpar tårna på bakhovarna i backen!! Annars går den inte samlat utan bara långsamt det gynnar inte hästens bärförmåga. Om du kan sitta ner i traven långa stunder utan att det är det minsta obekvämt i början av utbildningen så rider du för långsamt helt enkelt. Tumregeln är att hästen ska gå i en sk ”fösarposition”, med bjudning framåt; se bild. Den ska utplåna en ev urholkning bakom sadeln och framför manken samt sänka sin svansrot.

 kizenfoser

  1. Hva menes egentlig med biomekanik?

Jag upplever att många svänger sig lite hur som helst med detta begrepp och allt som oftast blandar ihop den med hur skelettet ser ut eller andra former av det om egentligen är att beteckna som anatomi. Därför väljer jag här att klippa in Wikipedias beskrivning: Biomekanik studerar och analyserar mekaniska problem i organiska (biologiska) system. Utgångspunkt för dessa analyser är mekaniska lagar, som används för att studera vilken inverkan krafter har på levande vävnad. En definition av begreppet kan vara ”applicerandet av mekaniska principer i studier av levande organismer”.

  1. Når noen sier aktivere bakparten, hva menes da, er det egentlig magemusklene man skal aktivere for å aktivere bakparten? Dette er kanskje ting jeg egentlig skal vite nå, men føler meg ikke helt trygg på dette, så da er det kanskje lurest i å spørre?:)

 

Så glad att du är öppen och frågar LinnMari eftersom det är många som känner som du. Det är ockå vanligt att man svänger sig med massor uttryck som att nu har jag börjat samla min häst fast man egentligen bara sitter och rider långsamt och bromsar den. Det här är också lite lustigt för det är en delvis en missuppfattning att vi kan aktivera bakbenen, som om de inte hörde ihop med resten av kroppen. Allt hänger som bekant ihop. Om du inte först har placerat bogarna intill varandra, d v s åtgärdat parallelförskjutningen så kan du egentligen inte aktivera bakdelen? Bakbenen. Hästen kommer inte att arbeta längre in under sig än den har flyttat undan sina framben och problemet är alltid störst på den sida där hästen flyttar bakbenet till en lätt sluta under ryttare d v s sidan med den lilla bogen. Det här bakbenet går utanför kroppen och inte tillräckligt långt fram. Du kan mata på detta ben hur mycket som helst. Men om du inte har fått fram och upp och ut samma sidas framben så kommer det bara skapa mer spänning i hästen och inte ge något gynnsamt. Först när vi har flyttat undan frambenet kan vi ägna oss åt att försiktigt putta på samma sidas bakben. Det är nog mer bakbenen vi vill aktivera än bakdelen. Återigen är det övergångar som stärker bakbenen och sätter dem i arbete. Jag aktar mig för att rida övergångar vid en viss bokstav och att få dessa för abrupta (lydiga). Det är ytterst ogynnsamt till en början. Om du t ex vill att hästen ska gå över i trav så är det viktigt att den är fortsatt eftergiven i ganaschen och att den har bogarna jämte varandra i övergången. Om den mister detta när du är på väg att gå över i trav så korrigera först bogarnas placering och börja om. Konsten ligger i princip i att hålla koll över bogarna medan du går över i trav. När du så ska sakta av till skritt så är det viktigt att du bromsar genom att krypa ner i hästen och ”kura manke” och gör bromsandet med handen till att handen stänger sig istället för att den går för mycket bakåt. Och sedan tar det den tid det tar. Se om du kan inverka på bogarna så att de är intill varandra hela vägen in i skritten och att hästen genom att du lirkar med fingrarna är fortsatt eftergiven i ganaschen. Ett fenomen som jag ser hos hästar som är ridna mycket på lydnad i övergångarna till lägre gångart är att de istället för att bromsa med bakbenen bara kör ner frambenen i backen och så studsar de till lite. Det för också med sig att hästen liksom bara tappar sina bakben i övergången neråt. Det är samma sak som att den har släppt maghållet. Och ja, hästen ska lära sig att inta flexormönster. Fösarpositionen. Ganascheftergift, maghåll och lätt vinklad bäcken dvs svansroten nervinklad.

Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Vad är bra.. Hur ska man veta… 

Jag har alltid sökt. Sökt att förstå. Sökt sanningen. Sökt något bättre.

Logiskt..

I början av min karriär som ryttare var det verkligen inte lätt. Onekligen finns det mycket som låter bra i teorin. Mycket som låter logiskt men som inte stämmer ett dyft för det. Egon von Neindorff talade om irrvägar. Han var öppen och nyfiken, särskilt om man betänker vilken generation han tillhörde. Han bjöd in Klaus Hempfling till sitt institut av nyfikenhet. Det lät så bra. Han slängde ut honom innan kursdagarna var över och kallade honom därefter charlatan.
Jag söker fortfarande lära mera men det som är så härligt är att jag inte längre behöver söka hej vilt som jag gjorde när jag var 20 eller 30. I ärlighetens namn var det nog inte förrän jag var närmare 40 som det liksom klarnade. Det var lite som återkomsten.

Cirkus..

När min nu avlidna lärare von Ziegner kommenterade mina nyvunna akademiska konster för att få hästen att piaffera muttrade han bara något om cirkus. Jag förstod inte varför, upplevde att jag hittat sanningen och att han var en gammal, tråkig, omständlig och motsträvig kuf.

Elastisk rekyl

Vi behöll kontakten ändå och det var så härligt att för några år sedan få skriva ett mail till honom och ge honom rätt. Det var en ”irrväg” som Egon von Neindorff hade varnat för. Piaffen ska komma ur den elastiska rekylen i den genomtrampade bakhoven och inte av att hästen knackas på kruppan. Men, det var ju en så lång och noggrann väg. Det kändes knappt som att man kom framåt när man beträdde den. De andra lovade ju att jag skulle piaffera på nolltid och skolgaloppera på stället fast att jag inte ens kunde galoppera min häst framåt.

unknown

Grunden är rörelse

Idag har jag tryggt landat i mina rötter; ridning är rörelse, framåt i första hand. Först behöver du ha skjutkraft. Den ska sedan kanaliseras och kalibreras. Den gamla goda tyska kavalleriskolan är bra och överensstämmer med det vi vet om från modern forskning på häst.
Man visste redan på början av 1900-talet vad som bygger upp en häst och vad som bryter ner den. Veterinärstudier av idag understryker det som de gamla kavalleristerna av årgång 1910-1930-tal redan visste: Kurd Albrecht von Ziegner, Egon von Neindorff, Helmut Beck-Broichsitter och i Sverige Dadde Nätterqvist

helmut

Svårt och mycket

I dagens informationssamhälle är det nog ännu svårare att navigera i floden av tips och tricks. Det är bröstkorgar som ska roteras hit och dit och svåra teoretiska förklaringar. Det är absoluta sanningar uttalade av personer som förespråkar ”system” som alla hästar ska passa in i.

Hur veta

Hur i hela friden ska man kunna veta vad som är ”rätt”. Ska man gå på det som låter bäst, på den som är mest vältalig. Det som verkar mest logiskt. Det som stallgrannen svärmar för, för att det passar dennes häst. Hur ska man stå emot när någon kommer och säger att man kan rida in hästen på tre dagar. Och vad är vitsen med det? När all forskning säger att hästen inte tål belastning på ryggen i någon större utsträckning förrän den är 7 år! Men att skelettet måste belastas ändå tidigt för att bli starkt.

images

Hästens bästa prio ett

När mina elever kommer till mig och säger att den säger si och den säger så så känner jag mig ibland lätt förtvivlad. Eller när någon säger att den vill rida utan några som helst hjälpmedel som sadel och träns för den har sett någon göra det. Och jag ska förklara att just din häst först måste lära sig att bära dig i flexormönster och till det behöver du både sadel och träns. Inte för att det inte går att rida utan utrustning. Ända sedan jag red mitt holsteinersto genom en hoppbana i halsring 1989 har jag upplevt att det är lättare än att rida med utrustning. Frågan är på vilket sätt det gagnar hästen som bärande ridhäst?
Jag skulle vilja säga att det finns så många sätt att göra det på och du ska gå på det som passar dig bäst. Men det gäller ju bara om det bara var dig det gällde. Nu är det en häst inblandad och även om de är långt ifrån likadana så finns det vissa grundläggande behov och fysiska förutsättningar som bestämmer vad som faktiskt är bra för hästen. Och det är definitivt inte alla ”metoder” som är bra för hästen i gemen.

Gedigen grund

Så tryggt och skönt att ha ett nätverk av professionella, studerade, (huvudsakligen kvinnor faktiskt) som stöttar den ridning jag nu bottnar i och den hantering av hästar som vi företräder i vår utbildning. Ja, människor och deras tempel också för den delen. En hästfysioterapeut som har över 25 års erfarenhet av att arbeta nära med veterinärer som också forskar men inte är knuten till någon ekonomisk. En veterinär med hästtandvård som specialitet som forskar på bett och bettrelaterade skador och som kan ge en balanserad bild som visar att hästar får skador av både stångbett och tränsbett. En hovslagare som läst vidare till veterinär som föreläser om hovar och varför skoning INTE är generellt skadligt för alla hästar. Och varför inte alla hästar kan och bör gå barfota. En sjukgymnast som har stor erfarenhet inom vården och som också har goda kunskaper i feldenkraismetoden. De har dessutom en sak gemensam. De är praktiker. De rider. De kan kopplingen. Känslan när mina empiriska studier i manegen bekräftas av deras fynd är grym.
images-1

Den rätta vägen

Egon von Neindorff talade om den rätta vägen. Den enda vägen. Det störde mig enormt då. Idag förstår jag bättre. Han menade ur hästens perspektiv. För hästens bästa. På min fråga om det fanns något tillfälle där man behövde avvika från den här vägen svarade han; ” Absolut” man måste bara veta när man avviker, var och hur man åter tar sig tillbaka till huvudgatan. Annars är det inget annat än en irrväg.

Drangelskan Unplugged

…fel plats vid fel tillfälle

Det känns tufft att skiljas från min vilda indianhäst. Ännu tuffare att ha ett ryggskott som hindrar mig från att tillbringa våra sista dagar som jag hade önskat, sittandes en pall i hagen vilandes ögonen på hans vackra gestalt… 

Jag bad om ytterligare ett tecken på att beslutet är rätt. Talgoxen övertygade inte helt. Kanske är det det jag har fått nu. Akut ryggskott med en outhärdlig smärta som inte mildras med värktabletter. Så att jag kan förstå hur ont han har. 

Så jag vilar istället och samlar kraft så att jag är stark nog att stå där intill honom i hans sista stund. I min föreställning sitter jag där på pallen och känner hans doft i näsan, hans mjuka mule och vassa tänder mot min hals och hans päls mot mina fingrar. Förnimmelsen och närvaron är likadan som vore det i verkligheten