Drangelska Ridinstitutet Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

När jag var ung och lyckligt omedveten

 

aureolo_548a05312a6b2224e9734057

Tänk vad livet var enkelt när jag var yngre. Jag tyckte att jag kunde och visste så mycket. Det var lätt som en plätt med hästarna. Jag bara gjorde. Under åren i Tyskland hann jag med diverse hästmässor. Flera gånger om året åkte jag och beundrade de duktiga ryttarna. Jag älskade att åka på mässor och utställningar och uppvisningar. För att inte tala om alla tävlingsplatser som man kan besöka en vanlig helg om man bor i Tyskland.

Kunskapen förstörde nöjet

Med tiden lärde jag mig mer. Och mer och mer. Och plötsligt blev det inte lika lätt att bara delta i en jaktritt med en häst vilken som. För att det var kul liksom. Eller gå och titta på tävlingar. Eller gå på uppvisningarna på en mässa. Ju mer jag lärde mig om hästens biomekanik och psyke desto mindre roligt blev det.

Se vad jag såg

När jag stod där vid sidan om så hörde jag plötsligt inte musiken längre eller fascinerades över de fina kläderna. Eller jo, det gjorde jag men när jag sedan tittade noggrannare så såg jag ju att hästarna inte var framför skänkeln eller över ryggen. Snarare hopdragna eller med upphållna huvuden och sänkta ryggar. Med bakben som paddlade långt bakom dem. Jag såg plötsligt ansiktsuttrycken som tydde på mer obehag än behag.

Applåderna blev oangenäma

Det kunde vara uppsuttet arbete eller ridning utan utrustning. En häst som är halt är halt oavsett om de bär träns eller ej. Ju mer jag såg av ogynnsam ridning och hantering och oengagerade ansiktsuttryck eller rentav plågade hästansikten desto svårare blev det att njuta av tillställningen. Det hjälpte inte att publiken jublade och klappade i händerna. De verkade som uppdelade i två läger. De övre och de undre.De glada och engagerade ryttarna och de mindre glada hästarna.

Lär mig mer varje dag

Det är definitivt väldigt tråkigt att inte bara kunna hoppa upp och gasa iväg med en häst bara för att jag tycker att det är roligt. Det är liksom bara roligt numera om det också är roligt och ger ökat välbefinnande också för hästen. Lite som att det inte är så roligt att dansa med någon som har ont i kroppen eller inte uppskattar dansen. Jag har lusläst böcker och spenderat alla mina pengar på att lära mig mer men önskat resultat. Det är både tillfredställande och tråkigt att inse att om jag köper en hästtidning idag så kan jag redan det mesta som står där. Oavsett om det handlar om fång eller foder eller hästens beteende.

Djupare tillfredställelse

Samtidigt är det så oerhört tillfredställande att inte bara se om det är något som fattas en häst utan också veta vad jag kan göra för hästen. Vilka övningar som är lämpliga och vilka som bör undvikas. Och framförallt att jag kan göra något. Att jag har verktygen oh att jag också vet när jag ska uppsöka veterinär. Och att jag har ett nätverk av människor som är duktigare än jag är, petigare än vad jag är som jag kan vända mig till. Sen kan bara gå framåt. När jag väl lämnat aningslösheten bakom mig var vägen given. Vägen mot mer kunskap och lärande både i teorin och praktiken. Och ju mer jag lär mig desto mer förstår jag hur lite jag kan.

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    Ac Rytterhamn
    28 september, 2016 at 10:18

    Efter 50 är med hästar inser jag hur lite jag vet om dessa intelligenta djur med alla sina fantastiska sinnen och inbyggda instinkter. Efter min senaste bäst som jag levt med i 30 är förstår jag vilken fantastisk förståelse man kan få för varann och i princip låsa varandras tankar och intentioner. Detta utvecklades hela tiden samtidigt som en allt djupare vänskap infann sig. De första 10 åren var inte samförståndet lika stort som 20 och sen 30 år, för det var jag som lärde mig allt mer. Tyvärr får många hästar vara försökskaniner till ivriga och ambitiösa människor med skygglappar och ej öppna sinnen. Något som man bör beakta är den naturliga varianten. Hästen har överlevt under lång tid kanske tillochmed längre än mänskligheten kommer att klara av att överleva här på jorden. Min häst ville alltid tjäna mig, där är grunden till fantastisk glädje

  • Reply
    Christina Drangel
    28 september, 2016 at 18:19

    Vilken lycka att få ha sin häst i 30 år! Jag minns min Giovanni och hur jag helt aningslöst räknade med att mina barn skulle få lära sig rida på honom. Ett keratom; ett slags tumör i hovbenet gjorde att mina planer gick om intet tyvärr. Det blir väldigt sällan som man tänkt sig. Men det är bra att ha en plan likafullt 🙂

  • Leave a Reply