Det är så roligt att läsa författare som beskrivit samling. En av mina favoriter är Eberhard Hübener. Tyvärr finns hans böcker, två som jag känner till, bara på tyska. Men de är så grymt bra! Den ena handlar om honom och hans liv som heltidsarbetande, framgångsrik affärsman och familjefar med en gedigen ridutbildning i bakgrunden som försöker få till det så att hans älskade häst är en del av hans vardag. Ni vet det där med work-life-balance! Och hästar tar som bekant väldigt mycket tid. Hans ena bok heter ”….und ritt nur zu meinen Vergnügen”. Något i stil med och jag red bara för nöjes skull. Den innehåller verkligen många godbitar. På Youtube har jag lagt upp en kort snutt där jag läser om samling både på svenska och tyska ur hans bok. Kopiera och klistra in i din webläsare eller klicka här: https://www.youtube.com/watch?v=KORHVT6-8cQ&feature=youtu.be
Eberhard Hübener försöker sig på en definition av samling sin sin bok: ”Schmeichelnder Sitz, atmender Schenkel, flüsternder Zügel”
När hästen:
- med engagemang kliver långt under sin bål med bakbenen
- böjer sig i skanken (höft- och knäled) och sänker bakdelen
- skjuter ihop sig, bakifrån och framåt och därmed får en mindre understödsyta
- förskjuter vikten bakåt genom att räta upp hals och huvud
- och avlastar frambenen, så säger man att den är samlad
Den här samlingen ger:
- en högre utförandeberedskap
- ökad uppmärksamhet på förfinade hjälper
- högre vändbarhet
- mer uttrycksfulla och luftiga rörelser
De olika graderna av samling sträcker sig från brukshållning till levad. Wilhelm Müselers ”Ridlära” beskriver de olika stadierna med en överskådlig skiss.
Jag tänkte beskriva den där känslan som uppstår när man har full kontroll. Och då menar jag i bokstavlig mening allt ansvar eller om du vill för att citera en av mina älsklingsböcker ” Bröderna Lejonhjärta”, ” all makt åt Tengil”. När hästen helt och hållet står till mitt förfogande i samlingen. Den liksom överlämnar sig med full tillit till mig. Lite ske din vilja. När det uppstår i sådan, labyrintspelsbalans, dvs kulan kan när som helst trilla ner i något hål, då har jag ofta känt en liten känsla av ”hoppsan” nu blev det liksom lite läskigt. Nu är det ju jag som bestämmer helt och hållet. Dvs också jag som ska ta ansvar för situationen och bara be om det som är möjligt. Vilket ansvar! Många gånger har jag då valt att lätta lite mer i handen, luta mig lite framåt och liksom sjasa på hästen lite och säga..näe men du vi kan dela på ansvaret. Gå fram lite nu och lägg dig lite på bogen så blir det liksom ett delat uppdrag det här. Det är nämligen lite läskigt när hästen helt lämnar över sig. Det är så skört och så ansvarsfullt och så stort och viktigt att i den stunden inte göra fel eller svika hästen balansmässigt. Och den är så känslig och så uppmärksam och så i ”mitt våld”.
Ibland kan jag se hos mina elever att de känner något liknande i den här situationen. När hästen liksom lämnar över sig, rent kroppsligt. Att man blir lite osäker och att det känns lite stort. Det kan vara bra att fundera över i förväg. Hur samlad vill jag ha min häst? Nej, den kommer inte att bli lugnare när den blir mer samlad. Snarare tvärtom. Lite som en kaffepetter precis innan den kokar över. Och du som ryttare ska härbärgera kraften och dirigera den och förvalta förtroendet. Den kommer att balansera på en mindre understödsyta, med andra ord kommer den inte alls att vara stadig utan betydligt mer rank att sitta på. Det kräver sin kvinna. Många ryttare fastnar också i situationen att de låter hästen ligga i handen och som på ett femte ben i sin ridning. Varför ? Jo, kanske för att det känns stadigt och för att man blandar ihop ”bordsbalans” dvs så vill vi ha bordet, med hästbalans, som är mer som ett balanserande på liten yta. Dvs lite lätt ur balans och i återskapande av balans, hela tiden. När man spelar spelet labyrint så vet man att för att ta sig från 1-60 utan att trilla ner och utan att fuska så måste till varje pris undvika att kulan stannar helt. Det är ”döden i grytan”. En liten rörelse även om den är bakåt är bättre. Så att jag vet åt vilket håll det lutar så att jag kan vara steget före hela tiden. Då tar jag mig lekande lätt från 1-60 och tillbaka utan att trilla ner i hålet/helvetesgapet.
Om man hoppar och rider ute i terrängen vill man givetvis inte ha den här typen av balans. Det skulle vara för farligt.
Rid väl !
No Comments