På morgonen idag så fick jag frågan av en av mina elever i Tyskland vad som var slutmålet med att arbeta på långtygel. Intressant fråga eftersom det inte finns något slut på arbetet med en häst, eller en ryttare heller för den delen. Tills döden skiljer oss åt vill säga. Utbildning har förvisso viss hållbarhet men form är färskvara.
Självbärighet
Målet för min häst när jag arbetar på lång tygel är att den ska bli självbärig. Kunna utföra det jag ber om ekvilibristiskt. Dvs i rörelse runt sin egen dynamiska tyngdpunkt. För att uppnå detta behöver ryttaren fokusera på att inverka minimalt med sina fingrar och sin position. Iaktta självbärighet och hållning i den egna kroppen. Kalibrera sin egen insats. Fokusera på att se vad hästen tänker göra innan den gör det. Och utveckla sin timing.
Stärka hästen
Under tiden blir hästen stark. Stark nog att bära sin ryttare. Den lär sig att använda sin kropp med minimal insats och maximal närvaro. Precis som ryttaren. Under tiden man övar får man som jag brukar säga se ”glimtar av den blå himlen genom molnen”. Och med tiden blir det rent ut sagt både funktionellt och vackert.
No Comments