Mitt möte med Egon von Neindorff i Karlsruhe-del 1 av 2

Medan jag ännu var på det sluttande planet men inte helt hade halkat av så mötte jag Egon von Neindorff första gången. Tanken med min resa till Karlsruhe var inte att undersöka vilken väg Bent hade vandrat då han ju enligt uppgift varit elev hos densamma. Mitt uppdrag var att försöka intervjua ur honom en bok. Uppdraget hade jag fått från det tyska bokförlaget Cadmos med Hans-Joachim Schmittke i spetsen. Vi hade samarbetat i och med att jag gav ut Akademisk ridkonst och Ridning på kandar i egen översättning på mitt förlag Kapson.

Ikon inom ridkonsten

Egon von Neindorrff var till åren kommen och de tänkte väl att han inte skulle få gå i graven utan att ha lämnat något till eftervärlden. Han betraktades som en ikon inom den klassiska tyska ridvärlden. En bevarare av den klassiska ridkonsten. Han hade nära kopplingar till Hovridskolan i Wien och han var nära bekant med Nuno Oliveira. Det hela resulterade så småningom i att jag skrev förordet till hans bok. Tyvärr lyckades förlaget döpa om mig till Christine Drangel i den engelska upplagan.

Nyfiken på baronen

Nåväl, jag var nyfiken på detta Baron Egon von Neindorffs Ridinstitut i Karlsruhe med det otroligt vackra ridhuset berömt för sina speciella takbågar och fönster.

Jag hade inte så höga förväntningar eftersom jag redan hade ridit för två eminenta gamla kavallerister i Tyskland. Hos den ena gjorde jag min Reitwartutbildning,Helmut Beck- Broichsitter. Och den andra vann definitivt mitt hjärta och har varit min förebild i alla år som ridlärare och med sin esprit till livet i stort, Kurd Albrecht von Ziegner. Jag var ju fortfarande mitt uppe i det akademiska och hade hittat nyckeln till allt. Vad skulle jag ha de gamla gubbarna till? De var förlegade eller inte gamla nog och de fattade inte eller hade fått en hel  del om bakfoten iallafall.

Tidsresor

Mina resor till von Neindorff var som tidsresor. Vid mina besök var det oftast råkallt och vinter. Utom en gång. Den sista har jag för mig. Då var våren på väg och azaleorna blommade utanför mitt rum som jag hyrde hos en äldre dam. Och utanför ridhuset värkte sig lindträdens löv ur sina hårda knopphöljen. Minns precis hur det doftade. Jag möttes vid ankomsten av ett traditionellt stall i kavalleristil, en gammal kasern. Oerhört högt i tak. Milslånga, som det kändes stallgångar som var väldigt breda. Inga hagar. Eller i princip inga hagar. Här hade Egon von Neindorff huserat sen efter kriget. När vi träffades hade han undervisat i samma ridhus i över 50 år. Dag ut och dag in. Han bodde ovanpå stallet och vi ledsagades under vår kvällsrunda, där von Neindorff som plågades av diabetes-fötter hasade längs stallgången, av hans om möjligt ännu äldre, och stappligare schäferhund. Det var ritual att varje kväll gå längs stallgången och säga god natt till alla hsätarna, runt 60 st. Jag fick vid behov gå in och rätta till täcken eller plocka lite halm ur en pannlugg eller så. Därefter klättrade vi alla trappor och detta var en hög byggnad upp till hans lilla lya som låg ovanpå stallet i höjd med loftet.

Nätterna igenom

På dagarna satt jag i ridhuset och tittade på när Baron von Neindorff undervisade och på kvällarna satt vi i hans lya under taket och samtalade. Vi talade ridning och vi talade om hans liv med hästar, tiden under kriget, hans uppväxt. Det var som att resa med en tidsmaskin tillbaka i tiden. Så fascinerande! En tid och ett sätt att förhålla sig till varandra och livet som inte längre finns. Det mesta fick jag på band, men ibland strulade kassettbandspelaren tyvärr. Ofta var jag trött fram emot midnatt och ville säga god natt och gå tillbaka till mitt rum några tvärgator bort. Men då sade herr von Neindorff alltid att han inte var det minsta trött och det var så amusant att samtala med mig och snart skulle han få sova i evighet i vilket fall.

Kabuffens insida

I början när jag kom ner så satt jag på läktaren och tittade medan Herr von Neindorff satt som i en liten hytt med värme och en mikrofon som han talade med eleverna i. Men det var ju ganska kallt och trist att sitta där på läktaren så en dag beslutade jag mig för att bara följa med honom in i den där lilla hytten. Jag kände i samma stund som jag gjorde det att det liksom inte var okej men jag förträngde den känslan och satte mig där ändå. Nästa dag gjorde en av de äldre damerna på anläggningen klart för mig redan när jag kom på morgonen att det var verkligen inte korrekt och att därinne fick man inte sitta med Herr von Neindorff. Jag satte mig alltså återigen igen på den råkalla läktaren. Det hade knappt gått en minut efter att Herr von Neindorff satt sig i sin sk ”Kabuff” så harklade han sig i högtalaren och bad vänligt men bestämt Frau Drangel att omedelbart komma och sätta sig i kabuffen. Vi hade fantastiskt trevligt och det gavs många skratt i den lilla hytten när mikrofonen var avstängd. Givetvis skrattade vi aldrig åt ryttarna.

Kunde lika gärna rida

Ganska snart tyckte Herr von Neindorff att jag lika gärna kunde rida på dagarna medan han undervisade. Det blev ju för tråkigt för mig annars. Annars skulle det blir för tråkigt för mig att bara vänta tills han undervisat klart. Sagt och gjort. På dagarna red jag alla möjliga unghästar och äldre skolhästar och nätterna igenom satt vi och samtalade om den ”rena läran” som han beskrev den ridning som han ägnade sig åt.. Efter att ha ridit en hel hoper med hästar och talat om ridkonst på nätterna så kände jag mig väldigt obehaglig till mods.