Jag tänkte dela med mig av min resa i den akademiska ridkonsten och också hur det kom sig att jag bestämde mig för att lämna densamma.
Sally Swift och Linda Tellington-Jones
Men jag tänkte börja från början. I början av 90-talet så flyttade jag hem till Sverige igen efter 8 år utomlands. Mesta tiden hade jag tillbringat i Tyskland där jag de sista åren drev en ridanläggning några mil norr om Hamburg. Vi kallade oss Reitstall MTC och var minst 20 år före vår tid. Linda Tellington-Jones var ofta hos oss och Sally Swift bodde hos oss inte mindre än två månader. Och detta vid en tid då ingen visste vad Centrerad ridning eller TTEAM var. Vi hade alla tänkbara faciliteter som ridhus och fin utomhusridbana med derbyhinder och finfina uteridvägar.
Ny ridlärare
Efter att jag flyttat hem till Sverige så höll jag kontakten med Frauke, min kollega på gården. Det gick en tid och sedan en dag ringde hon och meddelade att hon skulle på kurs till en väldigt spännande person på en gård inte alls långt från vår gård. Kanske 20 minuter bort . Efter kursen var hon så helbegeistrad! Jag bestämde mig raskt för att gå på hennes rekommendation och kände att här hemma i Sverige var utbudet på ridlärare och inriktiningar inom ridningen rena u-landet.
Första Bent-kursen i Sverige
Beslut och handling brukar gå hand i hand hos mig och så var den första Bent Branderup-kursen ett faktum. Vi höll till hos Margit Strömberg på Ekerö och jag fick låna Kajsa Ränkfors fina halvblodssto Morgongåva. Jag minns faktiskt inte så mycket av den kursen mer än att Morgongåva hade tappat lite lusten till dressyrträning och var ganska tydlig med det och att Bent vid den här tiden alltid bar ridstövlar. Sen minns jag att det var mörkt och kallt ute och att teorilektionerna som Bent höll var väldigt inspirerande och väldigt annorlunda. Uppfriskande! Jag var så glad! Det kändes som att jag hittat hem i ridningen.Vi beslutade att fortsätta vårt samarbete och fler kurser bokades upp. Intresset var enormt och antalet deltagare till fots växte fort.
Hästletande
Men jag var ju hästlös. Min tidigare häst Giovanni ett halvblod som jag ridit fälttävlan på hade fått ett keratom i hoven och måste efter ett halvårs kämpande med delvis amputerad och gipsad hov avlivas. Jag var hästlös så när som på vår lilla ponny Shane en welsh-korsning som jag lånade till min dotter Camilla. Jag var länge inne på att skaffa en frieser men Bent avrådde med tanke på att jag varit sjukskriven för diskbråck. För skumpigt skulle det bli. Hela den sommaren letade jag häst. Vi tillbringade en hel vecka på Bornholm och såg den ena knabstuppern och fredriksborgaren efter den andra. Men ingen jag fastnade för. Höstens kurser med Bent på Stall Johannesberg närmade sig och jag hade fortfarande ingen häst att delta med. Jag hade redan deltagit med olika kompisar hästar vid flera tillfällen men nu ville jag ju också ha en ny häst. Videor från Spanien på olika PREhästar ramlade in var och varannan dag. Men ingen häst föll mig i smaken.
Riddarprovet lockade
Min väninna Frauke i Tyskland hade redan gjort det beryktade Riddarprovet och gjorde man ju på egenutbildad häst. Oj, vad gärna jag ville avlägga det provet. Det var ett så fantastiskt spånnande mål att sätta upp. Vi hade redan börjat med att arrangera riddarprov i Stockholm i anslutning till kurserna. Det var ett fantastiskt gäng människor runt kurserna. Engagerade, kreativa och artistiska. Så roligt! Jakten på häst gick vidare utan framgång. Men så en dag kom en videokassett i brevlådan och plötsligt kändes det rätt i magen. Men det passade ju inte alls. Jag var höggravid med mitt andra barn och hade sådan foglossning att jag inte kunde knappt gå..
..fortsättning följer.
No Comments