december 2014

Endast en var godkänd

Vi enades om att endast en av dem som den dagen Bent grundade sitt riddarskap avlade sitt prov också hade ridit det med godkänt resultat. Det var inte Bent. Med de rosaröda glasögonen på bordet var det lätt att se. Frauke hade inte heller ridit godkänt. Hade det varit en dressyruppvisning så hade hon inte ens fått 50 % enligt henne själv. Vi skojade lite luttrade och vi kallade henne det kommande halvåret för ”Schummelritter”. Fuskriddare!

Spiken i min kista

Några veckor senare slog jag spiken i min egen kista i allafall gällande relationen mellan mig och Bent som ridlärare. Kommer inte ihåg var vi var eller vilken kurs det var. Jag nämner att  jag har sett filmen från det första Riddarprovet. Om det är okej att rida som alla deltagande ryttare gör där så kan jag rida upp imorgon på kursen. Det blev tyst. Iskall tystnad!

Stolt icke-riddare

Kommer inte ihåg vad Bent säger. Men, jag kommer ihåg att där och då inser jag att jag aldrig kommer att rida något riddarprov. Och att jag en dag kommer att vara stolt över att jag är den som i princip var med längst med mest engagemang och lojalitet och samtidigt den som inte red upp för riddarprovet. För att jag genomskådade det i tid! Efter att ha läst boken av nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahnemann så är jag också glad att jag har vaknat upp och kan använda mitt system två. Min eftertänksamhet och logik. Jag är stolt över att inte vara riddare i akademisk ridkonst! Att jag inte gick på det! Fast jag gjorde ju det ganska länge. Det skäms jag lite för idag.

Norrländsk skön attityd

I min frustration hade jag bett Ewa om hjälp eftersom jag inte kom vidare med min ridning på Aureolo. Särskilt svårt var det med galoppen i vänster varv minns jag. Jag försökte förtvivlat sitta till insidan. Något som är heligt i den akademiska ridkonsten. Man MÅSTE sitta till insidan hette det då. Ewa var så där skön som bara, och då menar jag bara norrlänningar kan vara. Jo, en och annan ålänning eller finne kanske också kan vara det. Hon, sa mäh! Sitt till utsidan då! Och så gjorde jag det och sen levde vi lyckliga i alla våra dagar. Näe, inte riktigt men det var början på lösningen på problemen med galoppen.

Jävsituation

Nåväl, jag var ju Taffelmästare i den akademiska ridkonsten i Sverige. Som en sorts ordförande och ansvarig för riddarproven. Jag är dotter till en domare och blev tidigt bekant med begreppet jäv. Jag kände att jag inte kunde vara med på det här spektaklet längre. Jag kunde inte sitta med och se på hur Bent godkände folk som inte kunde utföra det de skulle. Vi vet ju alla att vår bilskolelärare inte kan vara den vi kör upp för. Vi har en relation till den personen och då inträder jäv.

Ny taffelmästare utses

Så jag meddelar Bent att jag visst kan vara ansvarig för kurserna. Dessa hade jag ju arrangerat med bravur i närmare nio år och vi var nu uppe i det antal deltagare till fots som lokalen svalde, mellan 80-90 stycken. Men, jag kunde inte längre vara kvar som taffelmästare och arrangera proven och sitta bi vid dem. Kanske någon annan kunde göra det? Efter ett tags funderande kom Bent fram till att man var tvungen att också vara taffelmästare för riddarskapet för att kunna arrangera hans kurser. Ny taffelmästare utsågs och antalet deltagare till fots sjönk ganska drastiskt till ca en tredjedel när jag inte längre arrangerar. I nio år hade jag ”varit” akademisk ridkonsts och Bent Branderups företrädare i Sverige. Och nu?

Politik

Vad handlade det här om, egentligen? Var det kunskaperna som skulle premieras? Eller handlade det om politik? Att kontrollera sina konkurrenter? Började också känna att det faktum att Bent inte kunde hjälpa mig med galoppen mer och mer handlade om att han inte visste hur. Inte han själv heller när han försökte galoppera Aureolo blev det inte en bit bättre. Det blev ju besvärligt för Bent då utåt. Folk kunde ju börja tro att metoden inte fungerar. Så han började visa sig irriterad mot mig istället.  Han började yra om att ”se till att dina elever inte rider ifrån dig.Så for liksom faen i mig. Jag bestämde mig för att vid nästa besök hos Frauke så skulle jag be att få se filmen med de som red upp för riddarprovet samtidigt som hon gjorde det.. Då även Bent gjorde det och grundlade sitt riddarskap och tog sina egna ringar..

Schwanger mit einer Idée

Jag brukar säga att vi vill bli förförda och förtjusta! I allefall jag. I allefall då! Det är härligt att vara förförd och förtjust! Av ett koncept av ett sammanhang. Av en ide! På tyska säger man att man är ”Schwanger mit einer Idée” man är havande med en idé. Det är så bra beskrivet! Man vaggar runt alldeles upptagen och lycklig av det hela. Men nu hade definitivt ormen kommit in i paradiset. Jag tvivlade. På konceptet. På ridningen. På den här ”politiken” bakom kulisserna som jag varit helt ovetandes om. Naiv och genuin och godtrogen som en sann labrador var jag. Vet inte vad som var värst. Jag kom inte vidare i min ridning och Bent visste inte någon råd. Fast det sa han inte.

Lät andra fuska-inte mig

Samtidigt som han lät så många andra fuska sig igenom sina ridprov så fick inte jag rida upp för det och ha det som jag kände då ; avklarat! Det störde mig enormt. När de andra inte klarade det och blev godkända ändå. Hur kom det sig då att jag inte fick fuska mig igenom det. Och samtidigt kände jag : vill jag verkligen fuska mig igenom det som de andra? Kan jag känna mig stolt och äkta då. Äkta är så viktigt för mig! Genuint och äkta och innerligt. Kan det vara genuint och äkta och innerligt om jag fuskar mig igenom det? Och ändå; de andra fuskade sig igenom. Varför fick inte jag göra det? En hemsk tanke malde i bakhuvudet. Han hade ju godkänt en ryttare i Norrland bara för att ge lite motvikt till Ewa Jälmbrant så att hon inte ensamt skulle få framstå som så bra, som han uttryckte det.

Individuell resa

Var han rädd för konkurrens från mig? Började han känna sig hotad av mig? Han uttryckte ju att jag skulle passa mig så att jag inte blev frånriden av mina elever! Såna termer hade jag aldrig tänkt i. Och tänker fortfarande inte i såna termer. För jag tror inte att man varken kan eller ska jämföra sig med andra. Det går liksom inte ändå. Det kan aldrig bli rättvisa jämförelser. Jag jämför heller inte mina elever med varandra eller rangordnar dem i någon sorts duktighetsgrad. Vi gör ju alla vår egna och högst individuella resa. Den är viktig och värdefull just för att den är min.

De andras galopper

Så började jag fundera över de andras galopper. Och hur Bent hästar galopperade. Eller inte galopperade. Och hur de piafferade, eller faktiskt inte piafferade. Det kändes som att den enda hästen som faktiskt piafferade utan att man taktfast knackade honom på rumpan var Aureolo. De andra stapplade lite markbundet och vickade lite från sida till sida utan kadens. Hmm. Vad var det egentligen jag såg nu när jag började titta?

Koka soppa på en spik

Och till det kom då väpnarprovet. Och sen longeringsprovet. Lite som att koka soppa på en spik. Dvs alla ska få vara med och därför måste vi sänka nivån enormt. Och sen alla som gjorde sina riddarprov utan att ha grundutbildat sina hästar. Och alla som avlade godkända prov utan att varken rida ”halva steg” eller galoppombyte. Vad höll egentligen på att hända med min så högt älskade akademiska ridkonst? Tack vare min enorma lobby, alla kontakter med journalister och alla böcker och reportage. (Jag var ju journalist för tidningen Ridsport också så jag visste hur man skulle få publicitet). Bent Branderup var efter några år i Sverige med mitt stöd större här, än i Tyskland varifrån han ju kom yrkesmässigt sätt och där han sas slog igenom från början.

Den ödesdigra dagen närmade sig

Så kom då den ödesdigra dagen då jag var på besök hos Frauke i Tyskland och jag minns t om var vi satt. Det var uppe i deras lägenhet som de hade byggt ut ovanpå stallet på gården där de bodde. Så mysigt satt vi där i varsin fåtölj Frauke och hennes man, Matthias och jag. Vi tittade på en sådan vanlig tjock-tv med ett sånt vanligt tjockt kassettband i videobandspelaren. Vid den här tiden vet jag att Bent hade flyttat till Danmark och Carina var på väg in i hans tillvaro. Nåväl, vi tittade på filmen och ju fler ryttare som red desto tystare blev jag.

Bent Branderup och då Silke Branderup, Bents första fru och mor till hans första dotter. Silke var den som upp

muntrade honom att skriva böckerna.

Min mor höjde ett varningens finger och även min amerikanska sambo menade att ”you cant burn the candle in both ends”. Men jag bara skrattade och menade att det gick bra att ha ridlektioner varje dag och sedan rida de egna hästarna tillsammans med alla underbara praktikanter, varav jag måste nämna är Charlotte Strand och Irene Kjaernstad från Norge. Det blev tre böcker till sist på eget förlag. Översätta och packa och skicka gjorde jag på kvällarna efter att barnen lagt sig. Varannan helg var jag borta och höll kurs och sedan höll jag lektioner måndag-fredag.

Norrland kallade

Norrland kallade och vi bestämde oss för att förlägga några kurser på Hippologum utanför Umeå. Jag beslutade mig för att faktiskt ta med Aureolo. Han fick åka med Greens spedition. Greens vart så imponerade av Aureolos väsen att han fick stå modell för den häst som de lät lackera på förarhytten. Kurserna dominerades förstås av Ewa då Jälmbrant nu Petterssons makalösa Hårfagre. Det var en fröjd att se honom utföra levader och terre á terre! Bent ville ofta sitta upp när Hårfagre var med och blev som ett barn av att rida honom. Det var vid ett sånt tillfälle med ett riddarprov i anslutning till kursen som jag började känna att något var fel.

Väl arrangerade riddarprov

Frauke berättade regelbundet för mig hur de arrangerade riddarprov i Tyskland. Det var alltid en stor festmåltid. Silke, Bents dåvarande fru lagade maten och riddarbordet dukades. Ridhuset smyckades. Alla red till egen vald musik och pengarna som erlades hamnade i en gemensam kassa för att just kunna slå på stort när det var dags för festmåltiden och också för framtida gemensamma projekt. Så var det inte alls här. Bara i början. Men sen blev det liksom annorlunda. Hur mycket jag än försökte och ville ordna och fixa så blev det mer och mer så att Bent inte ville komma tidigare till Stockholm. Kvällen innan för att hålla riddarproven var otänkbart. Kontant betalning krävdes och ingen gemensam kassa för festligheter anlades. Vad hände med gemenskapstanken?

Försökte beveka honom

Ingen gemensam festmåltid arrangerades. Jag försökte beveka honom och be honom åtminstone komma tidigare på fredagskvällen och ett tag gick det. Men sen tyckte han att de som skulle rida upp kunde göra det på sin egen betalda ridtplats? Då började det bli obekvämt för mig kände jag. Men, hallå de hade ju redan betalat bra för sin ridplats. Nu skulle de plötsligt rida upp på den redan betalda platsen och sedan betala närmare 5 000 kr för att få avlägga provet också. Och inget särskilt festligt eller speciellt på kvällen utom den eminenta måltid som Cattis Oxelberg på Johannesberg i vilket fall ordnade. Konstigt kändes det. Men så vid en resa till Norrland så började känslan av att något inte var helt i ordning växa sig starkare.