Den store ridläraren

Rörd blev jag av den feedback jag fick idag av en av våra elever som går vår utbildning till Diplomerad ridlärare i Integrerad ridkonst.

Lovisa, 20 år skriver:
”Nu, när mer än halva utbildningen är avklarad så kan jag känna att jag börjar förstå och uppskatta ditt sätta att undervisa oss. Till din utbildning kommer entusiastiska och färgsprakande hästmänniskor, alla med ett eget bagage av erfarenheter och sätt att träna och tänka på. Det som sedan skiljer från en traditionell utbildning är att dessa människor inte stoppas in i en maskin som färdigprogrammerar och pluppar ut likadana instruktörer i fyrkantiga små kuber. Vi får möjlighet att fortsätta att behålla vårt bagage, våra tankar och får lärdom om att sanningen om ridning måste vi upptäcka själva. Det som är min sanning är inte någon annans sanning, just för att den bygger på personliga aha- upplevelser.

Inte den stora ridläraren

Fram tills, typ nu, har jag saknat att du inte har varit Den Store Ridläraren, som har predikat och berättat hur det ska vara. Det är utmanande och jobbigt att kastas ut i det okända och att allt varit flytande och svårt att greppa. Nu börjar alla upplevelser att bli överblickbara och inta någon slags form, och den formen är till vår allas store glädje allt utom fyrkantig.”

Tack Lovisa Ahlgren för att du delar med dig av dina tankar!

Allsmäktig och allvetande

Visst vore det skönt med en allsmäktig ridlärare. En som kan allt. Som har fattat allt. Och allt som kommer från hans eller hennes mun kan man bara ladda hem i sin hjärna för det är RÄTT och SANT. Som jag har längtat efter det i mitt ridliv! En som bara vet och kan och oavsett om du frågar om hovar eller foder eller sadlar eller galoppiruetter så bara ler den lite självsäkert och levererar en nedladdningsbar sanning. Rätt av. Utan tvekan. Nu har jag ridit sedan jag var 6 år. Hängivet! Och har format min sanning. Den är att det inte finns någon sådan sanning och därmed inte heller någon sådan ridlärare. Så du kan sluta leta nu! Skönt? Jobbigt? Både och tänker jag.

Vi besitter alla viss kunskap om vissa saker. En del mer än andra. Men vi måste sätta det i sammanhang det vi kan och vet. Och jag som ryttare kan och vet faktiskt, hur konstigt det än kan låta mest om min häst. Jag har inifrånperspektivet som ekonomipristagaren Kahnemann skriver. Det innebär inte att jag klarar mig utan utifrånperspektivet. Jag behöver det också och sen behöver jag använda mitt system två. Vilket är lite jobbigt och så behöver jag putta undan känslorna som är system ett. Och så behöver jag resonera och fundera och väga sannolikheter och sen vet jag kanske vad jag ska ändra på här och nu. Och kanske vad min häst behöver här och nu. Och hur det hänger ihop.. och så. Hur känner du?