Monthly Archives

november 2014

Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

För vems skull

Dagens fortbildning om att se hälta och smärbeteende hos häst för B- och C-tränare var oerhört intressant och gav upphov till så många funderingar. Ska tanka ur dem också vid tillfälle. Men jag börjar med en av de saker som en mycket eftertänksam Pether Markne sa sprunget ur många års erfarenhet av att också göra mycket fel.
”En del hästar är helt enkelt inte lämpade för vissa saker och särskilt inte kanske på en särskilt hög nivå då. Så är det bara. Och då är det enklast av respekt för hästen att lämna den vidare till någon som kanske ska fortsätta på lättklass-nivå för det kan den hästen klara av.”
Eller så ska den lämnas vidare till någon som bättre kan ta hand om hästen för det den är bra på eller om den är väldigt livlig har lättar att hantera det utan att bromsa den och bara hålla den tillbaka.
Självkänslan
Men hur lätt är det? Vad innebär det för självkänslan? Hur lätt är det att konstatera att den här hästen är lite för mycket för mig? Eller den här hästen kommer inte med bästa vilja i världen gå Grand Prix. Hur mycket pengar och tid jag än har investerat i den och även om jag har fött upp den själv.
På fortbildningen mötte jag Per Danielsson som en gång för närmare 16 år sedan hjälpte mig att sälja min högt älskade hannoveranerhäst som jag själv kört hem från Tyskland som tvååring. Gentle Touch. Jag minns hur svårt det var att komma fram till det beslutet att lämna bort honom till försäljning. Jag väntade mitt andra barn, Vera och Gentle hade en tendens att med sina 176 cm hoppgummi hoppa till och studsa när man minst anade det. Mina medryttare föll av en efter en och bröt oftast något då. Jag föll till slut också av och gjorde mig så illa i bäckenet att det tog en lång stund innan jag ens kände mina ben igen. Då var jag gravid i fjärde månaden. Prestig Hur gör man när man är ridlärare och ska erkänna för sig själv och hela världen att man inte rår på den här hästen? Det tog mig lång tid att processa det hela. Sen kom den rätta frågan som hjälpte mig att fatta det enda rätta beslutet. För vems skull? För vems skull ska jag behålla hästen som jag inte har råd att falla av ifrån? För min egen prestiges skull? För mitt ofödda barns skull? För min familjs skull? För alla ev elever som inte kommer ha förtroende för mig om jag inte rår på den här livliga hoppehästen?
Så Per hjälpte mig att sälja honom. Jag svalde stoltheten och bestämde mig för att även för hästens skull. Denna fantastiskt fina och begåvade hopphäst så skulle han säljas. Första hamnade han fel men sen hamnade han hos Maria Rentsch-Jonas. Per hoppade honom framgångsrikt på 140 cms höjd i många år. Jag hade kontakt med Maria några gånger och det var underbart att höra hur glad hon var i honom och hur bra det gick även om hon också fick en flygtur eller två.
Med Pethers ord ringande öronen lämna vidare eller lämna över. Ge alla en bättre chans. Nu kunde jag känna stolthet över att jag var så klok för allas vår skull. Döm om min förvåning när Per berättar att Gentle eller Göte som han kallas lever 23 år gammal och står 3 km från Stav där vi var på utbildning!! Så jag satte mig i bilen och åkte till gården med de många stallen och tänkte så här sent på en söndag får jag väl leta mig fram mellan alla boxarna för att hitta honom. (Det fanns ganska många stall att välja på!) Så går jag rakt in i stallet och där på stallgången står min gamla vän med sin familj! Tårarna brände men jag höll dem tillbaka och fick en fin liten stund med honom och hans matte Maria och barnen som studsade runt omkring honom. Kände sån glädje och tacksamhet att återse min gamla häst som mådde så bra och hade en så bra familj. Det var helt rätt beslut jag fattade då och jag är så glad att jag kunde svälja min stolthet.
Drangelskan Unplugged

Novembermörker-hemskt, vidrigt, jobbigt eller alldeles, alldeles underbart

Jo, det beror ju på. När jag försöker koppla på elsladden till hästsläpet baktill på bilen och inte ser något för att det är så mörkt så blir jag ju ganska irriterad. Väldigt irriterad faktiskt. För när man vill se så är ju mörkret så irriterande. Men så red jag på uteridbanan i strålkastarskenet. Det var så upplyst och proffsigt och härligt med sån ljusterapi. Den styrs av att man vrider på ett tidsur och sen tickar det på ett tag. Det var inte jag som satte igång det. Så plötsligt blev det kolsvart och jag ryckte först till. Nu såg jag ju inget alls. Känna när man inte ser
Men, så efter bara en liten stund så kunde jag urskilja Indigos vita hals i mörkret. Mörkret är ju så häftigt när man vill känna. Med synen bortkopplad eller väldigt försvagad och ingen vilja att se någon särskilt så kan jag nu känna så tydligt. Det är som att mörkret är en varm famn som jag bara kan känna tillit i. Tillit till min häst. Till hans beslut och hans rörelser. Och eftersom staketet är vitt och hästen är vit så går det ju att rida i beckmörkret. Ett litet ljus är där ändå. Och så bra det gick!
Så viktigt det är att känna vad som händer under mig istället för att försöka se det. Vilken ridtur! Minns Aureolo i mörkret När jag skrittade av min häst så minskade molnen som hängde för månen lite grann och Indigos hals skimrade som pärlemor i mörkret. Minns alla ritter i smällkalla vintern från Broknäs Gård till lilla stallet Eke två kilometer därifrån. Hur månen lyste vit på fälten och Aureolos hals. Hur hans hovar knarrade i den hårdpackade snön på den plogade grusvägen. Hur ensamma vi var fast tillsammans. Hur hans kropp kastade en skugga på marken i månskenet. Vilken oändlighetskänsla.
Passa på
Så stort, så stilla. Nu känner jag att det gäller att passa på så länge mörkret varar och rida i det. Och få den där känslan av att sväva i mörkret som i ett evigt mjukt hav. Rätt var det är så är det ljust igen och snö och månsken och då är det en annan magisk ritt och sen är det ljust på riktigt. Ut i mörkret med andra ord och njut!
Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

Kan man teoretiskt sett rida

Ju mer jag läser om allt och specifikt om psykologi desto mer fundersam blir jag kring om man kan lära sig något av det man läser. Eller snarare om man verkligen kan lära sig något av det man läser i praktiken. Bara en sån sak som att man kan läsa sig till att det inte är nyttigt att äta chips; man kommer att lägga på sig några kilon runt magen. Och man läser det och förstår det och handlar sedan chips i affären och lägger sen på sig några kilo runt magen. Jag inte du förstås men jag har faktiskt gjort det. Förstå det i kroppen
Den makalöse Moshe Feldenkrais var tidig med att konstatera att man kan förstå något intellektuellt men att det inte var samma sak som att förstå det i kroppen. Till det krävs mer som t ex kinestetisk insikt. Det är en av anledningarna till att jag är så glad att jag har vår utbildning. Den tar liksom hänsyn till det. Att det inte spelar någon roll hur välmatad du är teoretiskt. Det är ändå i praktiken som det avgörs. Skänkel hit och dit Om din innerskänkel ska ligga fram och den ändå ligger bak för att du inte känner att den ligger bak när den ska ligga framme vid gjorden så spelar det ingen roll att du teoretiskt vet att den ska ligga framme vid gjorden. Den kommer ändå inte göra det. Inte förrän du:
a) själv upptäcker inifrån ( den enda sanningen vi faktiskt tar hänsyn till) att skänkeln ligger någon annanstans än där du vill.
b) ges tid och möjlighet att utforska hur du kan hålla din skänkel och hur det känns när du håller den på olika ställen och kinestetiskt undersöker vad det är för mönster som gör så att den vill vara där den är…och för att utforska det behöver du vara avsutten och få guidning.
Olydig häst eller.. Eljest kommer du att rida omkring och tro att du gör det som är teoretiskt rätt och undra om hästen är olydig. När det i själva verket är din kropp som är olydig. Och det är bara en liten del av det hela.
Drangelskan Unplugged Integrerad ridkonst utbildningar

När kartan blir viktigare än terrängen

Klassiskt korrekt

Apropå helhet. Jag hamnade på en tråd av en händelse. Där diskuterades intensivt och ivrigt öppna, på engelska shoulder in och förkortat på denna tråd SI. Fast det kändes lite som IS nu när jag tänker efter. Lite totalitärt. Inser att det var dumt av mig att ens blanda mig i leken.
Samtalet gick ut på att ställa en fråga som egentligen inte var någon. Du vet sådär.. är det inte så att..och så säger personen i fråga hur det är enligt dennes uppfattning, IMO, hette förkortningen på engelska. Självklarheter i teorin Sen utbyttes självklarheter enligt skolboken om att shoulder in- skuldra in-öppna är just att flytta bogarna in och inget annat och att därför måste innerskänkeln vara fram och ytter bak. Vilket jag fann så intressant eftersom hästen ju inte kan tilltalas på intellektuellt eller boklig nivå, utan bara kan uppfatta våra skänklar sensoriskt, kinestestetiskt.
Sen stötte och blötte några författare hur man kunde rida öppnan och att det var så viktigt att den skedde exakt just så och inte på något annat sätt och att hästen måste träda in med bakbenet till tyngdpunkten och bara det inget annat. Och så for det liksom i mig för jag kände så starkt att jag ville dela med mig av hur viktigt det är att inte ta saker ur sitt sammanhang. Och ja, det var lite korkat att tro att någon i tråden var intresserad av detta.
Helheten
De ville ju ta saken ur sitt sammanhang. Studera kartan, teorin ingående och göra justeringar och kloka och insiktsfulla ändringar i kartan. Terrängen dvs hästen var i det här fallet ointressant. Vad man skulle göra om hästen inte förstod hjälpgivningen togs inte upp. Att man behöver förstärka något, förtydliga något ungefär som man gör i skrift med stora bokstäver, togs inte upp alls. Enligt tron att hästen fattar om du håller skänklarna och din kropp rätt enligt skolboken. Månne att de tror att där sitter några knappar gömda under pälsen eller så. Så jag skrev något om att det viktigaste måste ju ändå vara att hästen ska gymnastiseras och bli atletisk och lyfta sin bröstrygg så att bördan; ryttaren blir lätt att bära. Och att allt annat kom i andra hand.
Mina knähästar Jag fick till svar att det kunde jag ju göra och också hålla min häst som pet; knähund typ. Men att det fanns de som ville komma längre i sin ridning; de här engagerade SI-ryttarna t ex. Så tänkte jag i mitt stilla sinne att detta är säkert såna Facebook-ryttare som rider fantastiskt i teorin och i sina diskussioner men inte så käckt i verkligheten. Så jag gick in på vars och ens sida. Och jag de flesta hade inga ridbilder alls. Inte så många hästbilder heller för den delen utan var bl a fotbollsentusiaster. Ser inget hinder att vara både och. Men, jag fick min lilla fördom bekräftad.
Många av dem som rider bra på facebook och tänker stora teoretiska tankar har ingen realitet kopplad till det. En av dem; han som hötte åt mig ordentligt hade många ridbilder som alla bekräftade att hästen gick med sänkt bröstrygg. Säkert korrekt framför lodlinjen men med sänkt bröstrygg. Så vad han nu än gjorde för korrekta SI (öppnor) så inte gagnade hästens kropp. Bara den klassiska ridlärans ridiga uppfattning om att det finns en, statisk position som är det bästa för hästen alltid. Strider mot biomekaniken Meine Gute! Det strider ju mot all biomekanik som finns på hela jorden, på alla arter.
Tänk dig ett terrarium fullt med ormar som ligger i ringelpositioner med små ställningar fästade vid deras kroppar för att det är så här en orm ska ligga. Well, well! Dags att lugna ner sig. Jag gjorde ett inlägg och fick direkt på pälsen som knähästs-innehavare och okunnig. Och en av de andra trådmakarna skrev också tack till den som tufsade till mig.
Bekräftar vad psykologin redan vet
Men det känns betryggande också på något vis för det bekräftar allt som nobelpristagaren i ekonomi, psykologen Daniel Kahneman skriver i sin eminenta bok: ”Tänka, snabbt och långsamt” Även om vi får kännedom om terrängen och hur den är beskaffad så skiter vi i det. Vi vill nämligen bli förförda av kartan och tron hellre än att bli konfronterade med fakta om verkligheten. Jag är ju i många avseenden likadan även om jag jobbar på att vara det så lite som möjligt. Jag har ju ett system 1 och är bara människa. Eller knä-hästs innehavare.
Och det kan jag säga att jag är så glad att mina små knähästar är så mycket rörligare i sina bröstryggar, iallefall enligt hästfysiotherapeuten! Övningarna för att förbättra rörligheten där, utförda men händerna med maglyft på backen har lönat sig. Så rörligheten och friheten i bogarna i piaffen och galoppombytena är så mycket bättre på våra knä-hästar. Glädjande!
Rid effektivt gott folk! Biomekanisk mer meningsfullt med mer rörlighet och kraft och nosen nästan bakom lodlinjen. Alas!
Integrerad ridkonst utbildningar

Den store ridläraren

Rörd blev jag av den feedback jag fick idag av en av våra elever som går vår utbildning till Diplomerad ridlärare i Integrerad ridkonst.
Lovisa, 20 år skriver:
”Nu, när mer än halva utbildningen är avklarad så kan jag känna att jag börjar förstå och uppskatta ditt sätta att undervisa oss. Till din utbildning kommer entusiastiska och färgsprakande hästmänniskor, alla med ett eget bagage av erfarenheter och sätt att träna och tänka på. Det som sedan skiljer från en traditionell utbildning är att dessa människor inte stoppas in i en maskin som färdigprogrammerar och pluppar ut likadana instruktörer i fyrkantiga små kuber. Vi får möjlighet att fortsätta att behålla vårt bagage, våra tankar och får lärdom om att sanningen om ridning måste vi upptäcka själva. Det som är min sanning är inte någon annans sanning, just för att den bygger på personliga aha- upplevelser.
Inte den stora ridläraren
Fram tills, typ nu, har jag saknat att du inte har varit Den Store Ridläraren, som har predikat och berättat hur det ska vara. Det är utmanande och jobbigt att kastas ut i det okända och att allt varit flytande och svårt att greppa. Nu börjar alla upplevelser att bli överblickbara och inta någon slags form, och den formen är till vår allas store glädje allt utom fyrkantig.”
Tack Lovisa Ahlgren för att du delar med dig av dina tankar!

Allsmäktig och allvetande

Visst vore det skönt med en allsmäktig ridlärare. En som kan allt. Som har fattat allt. Och allt som kommer från hans eller hennes mun kan man bara ladda hem i sin hjärna för det är RÄTT och SANT. Som jag har längtat efter det i mitt ridliv! En som bara vet och kan och oavsett om du frågar om hovar eller foder eller sadlar eller galoppiruetter så bara ler den lite självsäkert och levererar en nedladdningsbar sanning. Rätt av. Utan tvekan. Nu har jag ridit sedan jag var 6 år. Hängivet! Och har format min sanning. Den är att det inte finns någon sådan sanning och därmed inte heller någon sådan ridlärare. Så du kan sluta leta nu! Skönt? Jobbigt? Både och tänker jag.
Vi kan olika saker
Vi besitter alla viss kunskap om vissa saker. En del mer än andra. Men vi måste sätta det i sammanhang det vi kan och vet. Och jag som ryttare kan och vet faktiskt, hur konstigt det än kan låta mest om min häst. Jag har inifrånperspektivet som ekonomipristagaren Kahnemann skriver. Det innebär inte att jag klarar mig utan utifrånperspektivet. Jag behöver det också och sen behöver jag använda mitt system två. Vilket är lite jobbigt och så behöver jag putta undan känslorna som är system ett. Och så behöver jag resonera och fundera och väga sannolikheter och sen vet jag kanske vad jag ska ändra på här och nu. Och kanske vad min häst behöver här och nu. Och hur det hänger ihop.. och så. Hur känner du?